Under det gångna läsåret har vi läst i Predikaren i gemenskapen jag leder. Vi har några kapitel kvar i den boken innan det är dags att lämna för någon annan bok. Predikaren har så otroligt mycket att ge oss idag men den får sällan så mycket utrymme inom kyrkan. Vi kanske förlorat vår förmåga att förstå den? Det är nog sex år sedan jag upptäckte boken och bestämde mig för att läsa den på riktigt. Den läsningen ledde till ett uppvaknande som jag fortfarande lever i och utforskar vidden av.
Allt har sin tid. Det finns en tid för allt som sker under solen. En tid då vi höjer våra ögonbryn och en tid då våra ögon öppnas. En tid då vi är bundna av krig, prestige, livskarusellen, smärta och andra människors hämmande ord och en tid att resa sig, borsta bort dammet, välja fred och gå mot ett nytt liv styrt av något annat än kortsiktiga vinster.
Det var insikten om att allt har sin tid som fick mig att omvärdera mitt liv. Insikten om min korta tillvaro på jorden och vilka prioriteringar jag gör här och nu. Insikten om att det finns en större bild som jag är en del av som fått mig att välja som jag gjort i livet. Jag har såklart gått vilse många gånger och kommer säkert göra det igen, jag är ju bara människa.
Predikaren hör till vishetslitteraturen i Bibeln. Det är en bok som ger livsvisdom. Den sätter fingret på mycket av det människan brottats med i alla tider. Visst har tiderna förändrats och vi har vetenskap och dokument som bevisar hur långt vi kommit. Men ändå är det mycket som är lika. Även om forumen förändrats så är innehållet ungefär detsamma. Det handlar om status och makt, om kärlek och att bli sedd för den man är. Om kontrollbehov och framtidstro. Det handlar om livet, kampen och vad som gör livet meningsfullt.
Första kapitlet är uppgivet, inget är nytt under solen, ögat blir aldrig mätt på att se. Allt är ett jagande efter vind. Han ville ta reda på vad vishet och dårskap är men insåg att även den ambitionen var ett jagande efter vind. I kapitel två berättar han om hur han byggde imperium, hur han roade sig kungligt och tog för sig av allt som var tillgängligt. Allt som hans ögon begärde tog han till sitt, han erövrade och härskade över människor och rikedomar. Kapitel tre börjar poetiskt ”allt har sin tid”. Sen får vi följa med i människans kamp om att hitta meningen med livet och den passerar frustration, uppgivenhet, likgiltighet och bitterhet. Predikaren konstaterar att en av de viktigaste förmågorna för att känna att vi funnit meningen med livet är att se det som en gåva och vara tacksam för det man fått.
Kapitel tre har berört mig och förändrat mitt sätt att se på livet. Vid en första läsning kan det kännas som att den här texten är både brutal och naiv. Varför ska det finnas tid för krig och död och hur kan människan finna glädje i all sin möda?! Men om man låter den här texten få marinera sig lite med livet i stort så tror jag att vi alla kan finna tröst i dessa ord. Allt har sin tid. Vad vet jag om hela mitt livs berättelse idag? Vad vet jag om den stora bilden där jag endast är en liten del av något väldigt mycket större? Allt har sin tid men det har inte all tid. Krig, smärta, hämmande strukturer har sin tid men de har inte ALL tid och vi är inbjudna att leva ut en annan tid. En tid som upprättar, befriar och läker mänskligheten.
När vi inser att det finns ett mycket större perspektiv på våra liv, på våra problem och brottningar så öppnas en dörr mot förändring. Vi måste själva välja att gå in genom den, men dörren öppnas och vi får en chans att pröva om vår tro håller i vårt egna liv.
Att se på livet ur ett större perspektiv innebär inte att jag ska sätta mig och acceptera vilken omständighet som helst. Men det kan ge mig perspektiv och få min blick att lyftas från min omöjlighet idag så att jag kan ta de steg jag behöver ut i frihet och framförallt till ett liv som strålar av ljus.
Jag må leva i ett nu men med den större bilden vågar jag också ta steg idag som kan påverka min eller någon annans morgondag. Den större bilden och insikten om att spelreglerna inte längre än bundna till rädsla och lönsamhet gör något med mig. Jag får mod att ta ett djupt andetag, lyssna till min kropp och ta ett steg till i längtans riktning.
Den här bloggen är ett sådant steg. Att komma tillbaka till min röst, till mina ord och det som jag bär på inombords. Jag har varit tyst i flera år, jag valde att bli tyst och jag accepterade den vägen för då eftersom det var en sådan säsong i mitt liv. Men nu är det dags igen. Fullt ut att sätta ord på sådant jag tror på och ser omkring mig.
Så välkommen med på min vandring. Här kommer jag ta sats mot en ny morgon. Här kommer jag låta hjärtat gå sönder och själen sjunga och förhoppningsvis ge inspiration och vägledning till dig att ta de steg du behöver i din längtans riktning.
För du har väl kontakt med din längtan?
Ett hopp & livskonst 