Ett hopp & livskonst

En tro än något dynamiskt, något som måste växa och utvecklas för att vara levande. Alla gånger jag brottats med min tro på Gud är det framförallt min gudsbild som jag brottats med. Den har oftast varit för liten och för trång.

En av de mest smärtsamma gångerna jag brottades med min tro insåg jag att det inte var Gud jag brottades med utan kyrkan. Inte den världsvida troende gemenskapen utan den organisationsform, institution som vi kallar för kyrka idag. Det finns många kristna gemenskaper som inspirerar mig och som får mitt hjärta att bulta. Men det är få kyrkbyggen som intresserar mig idag.

Sen jag flyttade hemifrån har jag brottats med kyrkan. Jag har brottats med kulturen i den, människorna som formats av den, tron som den underhåller och teologin som den praktiserar eller framförallt inte praktiserar. Oftast har jag bråkat med kyrkan när jag inte tycker den lever upp till vad den tror på. Det där bråket växte sig stort och jag insåg att jag själv var en del av problemet.

Jag levde nämligen inte heller som jag predikade. Jag vågade inte heller lita på de ”flummiga” vägledningar som Jesus gett oss människor att följa. ”Älska din nästa som dig själv” det låter ju fint men i praktiken…? Bergspredikaren har tagit tag i mig många gånger. Jag har gråtit och lämnat allt för att en liten stund senare ta tillbaka min kontroll och köra på som vanligt i systemet. Levt som om Gud inte finns. När jag väl fattat att det här var på allvar försökte jag under lång tid att påverka inifrån systemet. Jag reagerade på vänner som valde en mer anarkistisk väg och tyckte de var svikare. Jag hade bara inte förstått det som de redan sett.

Det är inte lönt att hälla nytt vin i gamla vinsäckar. Det sa Jesus själv och ändå försöker vi gång på gång att göra precis så. Vi försöker gå in i systemet, bli som en av de som systemet upphöjer för att försöka förändra inifrån. Jag har stångats blodig med systemet. Det har sällan varit människor jag stångats med. De allra flesta människor jag haft att göra med har varit vänliga och välmenande. Men de har varit fångade de också, en del uppgivna andra fortfarande trotsiga. Jag gjorde ”systemet”-grejen bra. Jag satt med i en ungdomsorganisation för ett av de största samfunden i Sverige och under några år var jag dess ordförande. Vi var modiga och många såg upp till oss för att vi hade höga ideal. Det fanns flera ungdomsorganisationer som beundrade oss i hemlighet men som valt en annan väg. Jag är stolt över att vi vågade fortsätta hålla på det vi trodde på även om vi aldrig fick en hållbar ekonomi och tvingades till smärtsamma omorganisationer och nedskärningar tills vi till slut bestämde oss för att inte finnas mer.

Jag var med och tog beslutet om nedläggning. Det var en av de sista frågorna jag drev igenom innan jag lämnade över ordförandeskapet till en annan som fick verkställa det vi arbetat för. Varför valde vi att lägga ned istället för att bli pragmatiska? Det beror säkert på vem du frågar men för mig handlade det om en längtan efter sann mångfald. Vi ville ha en jämlik plats vid det styrande bordet. Vi ville inte att ungdomarnas röst skulle vara ett perspektiv att bjuda in vid vissa frågor, utan en kraft som skulle vara med i helheten. Ett perspektiv bland många fler som alltid borde vara närvarande i en mångfacetterad organisation.

Jag har suttit i arbetsgrupper och valberedningar, jag har lett förändringsarbete och ägnat stor del av min fritid till den kristna institutionen. Allt med en ambition om att förändra inifrån. Skapa mer plats där jag kunde andas.

Tills det en dag inte gick mer. Luften och orken tog slut. Jag lämnade. Först med en krasch – kroppen sa ifrån. Det var smärtsamt på många plan. När jag blev utmattad var det som att jag försvann. När jag lämnade återbud tystnade det. Det är fortfarande tyst från vissa håll. Smärtsamt tyst. Jag inser att många kanske inte förstår min resa eller begriper varför jag blev sjuk. Jag förstår att många blev ledsna när jag tystnade. Ibland i mina mörka stunder tänker jag att det också finns dem som tycker det var skönt att jag blev tyst. Min kamp om att förändra inifrån blev såklart ibland både obekväm och oberäknelig. Den sortens motstånd gör sådant med en. När man slåss för att få vara sig själv och inte förstår att den platsen alltid varit min att fylla – oavsett om den passar in i en institution eller inte.

En av mitt livs viktigaste insikter var den. Att min kamp om att rymmas i de gamla vinsäckarna var lönlös. Jag har inte i de gamla vinsäckarna att göra. Jag ska inte arbeta inifrån det som varit. Jag kommer med något nytt, jag bär på nytt vin och det måste ha nya krus att förvaras i. Den dagen då jag släppte taget om institutionen, då jag lämnade allt det där bakom mig infann sig en sådan enorm frihet att jag tror jag blev helad från min kroniska smärta i kroppen som jag haft i över 20 år.

Idag försöker jag lägga min tid på att utforska och upptäcka vad det innebär att vara mig själv i den tid som gäller. Jag bär med mig alla erfarenheter och all historia. Jag tar med mig lärdomar från olika tidsepoker men jag väljer att lägga min energi på ett utforskande istället för ett plogande. Jag behöver inte ploga för mig eller någon annan. Friheten att vara oss själva är oss redan givna, om den här tiden eller vår tids organisationer inte mäktar ge oss det utrymme vi behöver har vi andra utrymmen att fylla.

Jag tror att de glastak som jag slår mitt huvud i bara genom att vara mig själv är de barriärer som kommer raseras under min livstid. Inte för att jag slagit ned dem. De rasar i takt med att jag reser mig i min fulla styrka. I frimodighet och glädje tågar jag framåt för att möta framtiden med sång!

En av de första saker jag gjorde efter att ha lämnat institutionen bakom mig var att starta kontot Gudskvinna på Instagram och Facebook  tillsammans med en vän. Det var och är ett livgivande initiativ där vi för varje bild vi delar skapar lite mer plats att stå på, just där vi befinner oss. Några innanför andra utanför men alla vi tillhör samma levande, sprudlande, skapande och upprättande Gud. Gudskvinna är idag också en podd som bearbetar många olika ämnen utifrån ambitionen att gå i längtans riktning.

Det är min enda guide idag. Jag lyssnar efter vinden, jag följer hjärtslagen och jag trotsar min bekvämlighet. Det är en ny tid på väg. Jag har burit vetskap om den hela mitt liv och de senaste åren har det blivit allt mer tydligt. Min lojalitet står inte till en institution utan till den ende som kan komma med det liv vi alla längtar efter.