Den här hösten arbetar jag intensivt. Det är en sån revansch på livet att kunna göra det. För tre år sedan var jag utmattad och fick hjärtklappning bara av att se en kalender. Idag roddar jag församlingstjänst med fokus på förändringsarbete samtidigt som jag startat eget företag med bokförlag och dessutom är i taget att ge ut en bok (den kommer inom några veckor nu).
Naturligtvis är det inte ultimat att jobba intensivt jämt och jag är därför noga med att förvalta den styrka jag känner. Jag tar varken mig själv eller min hälsa för given. Det är ett ständigt arbete det där..
Jag har gått ett tag och funderat på det här med alla gränser vi sätter upp mellan varandra. De mest konkreta gränserna vi satt upp är de geografiska gränserna, de motiveras med ekonomiska system och samhällsbygge som ser olika ut beroende på kultur och härkomst. Det där samhällsbygget består sedan av en mänga olika gränser i sig själv. Gränser mellan man och kvinna, ungdom och pensionär, sjuk och frisk, moderat och vänster, kristen och muslim, nyandlig och ateist, yogi och sportnörd, röd, gul, grön eller blå, kreativ och rationell… osv osv
För varje gräns jag sätter upp mellan mig och en annan person skapas ett avstånd. Det avståndet skapas inte bara mellan oss människor utan också inne i oss, i vår själ. Det skapar ett hinder för mig att kliva över inom mig själv. Eftersom gränsdragningen tar avstånd från något hos den andra människan innebär det ett avståndstagande också i mig själv för det som kan likna det jag tagit avstånd ifrån. I och med det blir jag fiende till sidor hos mig själv som jag inte vill kännas vid. Ju mer gränser jag sätter upp, ju fler markörer jag använder som skiljer mig från någon annan desto trängre har jag det inom mig.
Vi tror att vi gör något värdefullt när vi markerar vår ståndpunkt i relation till någon annan. Ibland kan det ju såklart kännas nödvändigt. Men det finns stora risker när vi distanserar oss från andra människor. Vi riskerar att tro att vi är förmer, att vi kommit längre, att vi är mer mogna, mer upplysta, mer pålästa… än någon annan. Så fort vi gett utrymme för den tanken att slå rot har vi bäddat för vår egen undergång.
Tänk om vi istället skulle börja prata med varandra. Förutsättningslöst ställa frågor av nyfikenhet istället för misstänksamhet. Tänk om vi skulle söka efter gemensamma nämnare hos varandra istället för leta efter och markera våra olikheter. Jag tror det skulle göra underverk för oss då. Det skulle liksom kittla igång nya tankar och kanske nya sätt att se på sig själv och livet.
Min relation med Jesus är en bråkig sådan. Rätt ofta när jag hamnar i en situation där jag utifrån min rädsla vill markera en gräns utmanar Jesus mig att stanna upp och lyssna. Det går inte så bra alltid men Jesus förebrår mig aldrig. Men däremot har jag med mig den lärdomen inför nästa chans jag får. För de kommer ju rätt ofta som pastor, kvinna och människa på den här jorden.
Vårt sätt att möta andra skvallrar rätt mycket om hur vi möter oss själva. Om jag har svårt att möta något fult och obekvämt hos någon annan har jag troligen svårt att möta det även i mig själv. När jag inte kan möta mig själv med kärlek även på de områden som jag inte är lika nöjd med eller som väcker obehag. Då kommer jag heller inte kunna möta någon annan med kärlek. Då tror jag istället att det är goda ambitioner jag möter någon med. Men dessa goda ambitioner skapar inte den förvandling som vi alla längtar efter. Det är bara kärleken som kan förvandla oss på djupet. När vi kan möta varandra i uppriktig kärlek förändras vi, båda förändras.
I mötet med andra människor skapas nya versioner av dem vi är. Vi blir liksom uppdaterade utifrån de insikter och den påverkan mötet haft med oss. Det är så vi håller oss levande. Det är så vi fortsätter mogna och utvecklas som människor.
Det är sådana möten jag längtar efter. Möten som förvandlar på djupet. Som stärker, upprättar och vidgar perspektivet på livet.
Ett hopp & livskonst 