Ett hopp & livskonst

För en dryg vecka sedan släppte jag min debutbok ”Mer än en överlevare” och ställde till med stor fest i Ådalskyrkan. Kyrkan var full av vänner och bekanta som kommit för att fira dagen med mig. I mailkorgen väntade 130 förbeställningar och inom loppet av ett par dagar hade jag sålt 200 böcker. Det var mer än jag förväntat mig och en sån fantastisk start på den här resan.

Jag har börjat få reaktioner från dem som läst. Några är så tagna att de beställt boken igen för att ge vidare till personer de tror behöver läsa den. Jag har öppnat en webbshop och skickat iväg pallen med böcker till min distributör så inom kort kan man köpa den även via andra e-handlar. Och så har jag ordnat med ett eget lager och förberett för fler utskick framöver.

Mitt i allt detta har jag också föreläst på en fullsatt kvinnofrukost i Nyköping, deltagit i kyrkoherdens installation i Frustuna församling, hållit egen gudstjänst i En tro på landet och en 1:a advents gudstjänst i Aneby. En pionjärpastors vardag är minst sagt varierande.

Samtidigt som allt detta roliga pågått var jag även på specialistutredning på Södersjukhuset och fick ett besked som fick marken under mina fötter att rämna. Det är i grunden en lättnad att äntligen få ett namn på vad jag senaste åren fått allt mer besvär av (och läkares förståelse och sympatier för mitt lidande). Men hela upplevelsen var också otroligt smärtsam. För första gången i mitt vuxna liv har man hittat något som orsakat bekymmer för mig. Det är omvälvande för en som lidigt av osynliga sjukdomar ett helt liv.

Men så är det just detta också att man hittat något.

Jag har en sjukdom som heter Endometrios vilket innebär att livmodersvävnad växer och bildar cystor. Det är en vanlig sjukdom bland livmodersbärare, ungefär 1/10 drabbas av denna sjukdom. Man vet ännu inte riktigt orsaken och den behandling som finns innebär mer bråk med kroppens hormoner, i vissa fall även operation. Jag kommer nu påbörja behandling och ska tillbaka om ett par månader för att få reda på hur kroppen tar emot de insatser som nu görs.

Jag har även påbörjat en alternativ behandling och har ställt om min kost för att hjälpa kroppen så mycket jag bara kan. Det är ingen livshotande diagnos men den påverkar mitt liv och min framtid på flera olika nivåer och det har tagit hårt på mig. Jag är en överlevare – jag vet hur man tar sig igenom skit. Jag har därför sänkt tempot rejält sedan jag fick detta besked för jag behöver tid att hitta fast mark att stå på igen. Jag kommer hitta den, det gör jag alltid, men det får ta lite tid.

Samtidigt kommer jag fortsätta att arbeta mig igenom alla beställningar på boken samt göra det jag orkar och kan för att fortsätta sprida den vidare så att fler får tag i den.

Jag tror inte på slumpen och även om jag inte heller tror att Gud sänder en sjukdomar eller låter en vara med om en massa skit för någon ”helig anledning” så kan jag inte låta bli att känna att det finns ett heligt samband att allt detta sker just exakt nu. Vad det är får visa sig, det jag kan göra just nu är att praktisera självkärlek och vara så ärlig och äkta jag orkar med. Vissa dagar känner jag mig som vanligt och har mycket energi, andra dagar vill jag inte gå upp ur sängen. Jag låter det vara så och lyssnar på kroppens behov. Att jag delar detta och kommer fortsätta skapa och vara aktiv på olika sätt är för att det är ett av de mest livgivande aktiviteter jag kan göra just nu. Att bromsa och gömma mig under en sten kommer inte leda till något gott alls. Kroppen bestämmer tempot – som alltid!