Det har snart gått två veckor sedan sjukdomsbeskedet och jag börjar hitta tillbaka till mig själv. Jag har fortfarande en del sorg att bearbeta men jag börjar känna hur livet återgår till det normala. Hur jag har ork och lust att göra konstruktiva saker.

Den här veckan kommer jag lägga mycket krut på att sälja boken. Det är sista veckan man kan beställa den med chans att få den innan jul. Fredag kl.10.00 behöver jag ha in alla beställningar för att ha chans att skicka iväg dem i god tid innan jul (sen vet man ju ändå inte hur det går för posten…). Du kan beställa den via min webbshop som du hittar i menyn längst upp på sidan!

Jag har inte haft lika ont den här gången. Att vänta på perioden är ungefär som att vänta på en explosion. Man vet inte exakt när den kommer eller hur den kommer drabba en. Ett slags kristillstånd som man får leva i som vardagsläge tills dess att det smäller – först då kan man börja åtgärda.

Den här gången blev det ingen explosion och det är jag så tacksam för! Bara extrem trötthet och en smärta som jag kunnat djupandas bort. Jag är tacksam för alla knep jag lärt mig genom åren för att hantera livets olika situationer. Djupandningen hjälper till att vara närvarande i kroppen och hjälper mig att inte spänna mig mer än nödvändigt. Genom att ta djupa andetag kan jag istället andas tillsammans med smärtan tills den klingar av. Det funkar på den smärtnivå jag haft den här månaden. Förra månaden var det bara tungotal som hjälpte 🙂 ( tacksam för min pingstuppväxt som lärde mig denna kreativa språkform!)

Jag kan inte låta bli att tänka att det är ett mirakel att jag haft sådan lindrig smärta den här månaden. Förra månaden fick jag åka in till gynakuten mitt i natten på grund av smärtan. Jag är så tacksam för var och en av er som bett för mig. Fortsätt gärna göra det, jag har bara börjat en behandling och det finns mer kring den här sjukdomen som inte är så roligt att bära.

En del kanske tycker att man inte ska skriva om sådana här besvär, särskilt en pastor ska väl inte hålla på och dela med sig av såna här kroppsproblem. Men jag tror det är precis tvärtom. Jag har inget annat liv eller kropp än den jag har och Kristus har gjort allt för att jag ska ha liv. Hur det tar sig uttryck är genom allt det jag är med om. I allt kan jag hitta livet och styrkan att resa mig igen. I allt kan kärleken segra. Om jag inte delar med mig av det som blivit mitt liv – vad är det jag då ska dela?

Generellt tror jag vi behöver prata mer om hur det är att vara människa med varann. Vi behöver förstå att vi inte är ensamma, att det ibland krävs enormt mod och styrka för att hålla sig levande och att det gör ont att leva. Vi behöver möta varann i allt det som är verkligt, det är där livet kommer till. Vi behöver fler beröringspunkter, fler nära möten där vi ser varandra i ögonen och känner igen. Jag vill göra det jag kan för att skapa just sådana miljöer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s