Ett hopp & livskonst

Vi lever i en speciell tid. Jag har kommit på mig själv med att både säga och skriva det flera gånger om dagen den senaste tiden. Det stämmer ju men egentligen är den här tiden inte särskilt mycket mer speciell än någon annan tid om man ser i backspegeln. Alla tider har sina utmaningar och inbjudningar.

Jag har gått runt som i en dimma och försökt hitta vägen, hitta luften och perspektivet. Men det är inte alltid rätt tid för den typen av konstruktivitet. Vi kan inte förvänta, varken av oss själva, eller någon annan att vara hundra procent förberedd och genomtänkt i den här situationen som vi befinner oss i. För vi har inte mött den här utmaningen förut. Vi är i ett osäkert läge tillsammans och för det är jag oändligt tacksam. På ett kort ögonblick blev allas liv påverkade av osäkerheten oavsett var man bor, hur mycket pengar man har på kontot eller vad man tänkt om sin framtid. Vi sitter i samma båt på många sätt.

Men för den saken skull har vi inte samma förutsättningar och för det är mitt hjärta så oerhört tungt. Jag suckar för dem som för första gången känner av hur skört livet är och hur viktigt det är att prioritera rätt saker. Men jag är också tacksam för att dem som hittills aldrig känt så, som levt ett priviligierat liv, nu har möjligheten att inse och omvända sig från en livsstil som inte bygger på den insikten. Att vi alla människor hör ihop och påverkar varandra vare sig vi är medvetna om det eller inte. Jag vill inte skuldbelägga någon som varit eller är priviligierad, jag är ju själv på många sätt en av dem, men den här tiden kräver faktiskt en djup insikt av oss.

En insikt om mänsklighetens villkor och hur allt hänger ihop. Mina shoppingvanor hänger ihop med andra människors chans att få mat på bordet. Min ignorans till deras rättigheter och möjligheter till vettiga arbetsförhållanden blir extra synlig i en global kris. Vi i Sverige har det naturligtvis tufft och utmanande just nu. En situation vi inte riktigt kalkylerat med och som skakar om oss rejält. Vi har ett stort arbete framöver.

Men om jag i det arbetet inte erkänner hur mitt livs olika val påverkar människor i andra delar av världen så har vi inget vunnit av den här globala utmaningen. Om vi går tillbaka till de system som bygger på att vi utnyttjar både människor och jordens resurser står vi snart här igen. Den här utmaningen kräver något annat av oss och jag har inget bättre ord för det än syndanöd. En insikt om hur vi alla på ett eller annat sätt är med och medverkar till att människor varje dag får kämpa för sina liv. Oavsett om det är förminskande och kvävande normer, kolonialisering av resurser eller bara hur marknadsekonomin är uppbyggd.

Häromdagen såg jag en video på en kille som arbetade som skoputsare, han satt och vaggade fram och tillbaka i någon form av tröstlös hopplöshet. Så smyger en man närmare honom bakifrån och lämnar en påse innehållande en hamburgare. Killen slutar vagga och öppnar påsen och hans ansikte vänds i ett så vackert leende innan han hugger in i hamburgaren. På hans ansiktsuttryck såg det ut som att livet återvände. Den där videon brände till inom mig och min första impuls var att vända bort ansiktet för jag orkade inte ta in smärtan som videon förmedlade. Men det var något som manade mig att se den igen och jag tillät mig att stanna upp och möta killens blick vilket fick mitt hjärta att brista. Och sedan var det som att jag hörde Guds tårar över alla människor som så länge vaggat sig tröstlöst fram och tillbaka. För dem är den här situationen inte ny, de har varit utan stabil ekonomi, trygga arbetsförhållanden, garanti från staten och brist på de mest basala mänskliga behoven länge. Men smärtan blev också till en gåva där jag fick uppleva hur oändligt älskade vi är, hur det är vårt gemensamma ursprung och mål.

För alla som på något sätt upplevt ett utanförskap och utsatthet vet vad en sådan här situation innebär för hoppet, tron och kärleken. Det är människor i alla åldrar, könstillhörigheter och nationaliteter som inte vet om något annat än att varje dag kämpa för sin överlevnad. Som inte vet något annat än att härda ut och på något sätt ändå fortsätta framåt för något annat håll finns inte.

Den här tiden har en inbjudan. Jag upplever det som en brännande fråga och en oändlig möjlighet:

Vem vill jag vara när det här är över? 

Den frågan ställer saker på sin spets, vrider på perspektiv på ett nyttigt sätt. Jag vet att jag inte kan påverka hela världens trasighet men finns det något mer jag kan göra för att ställa om till ett annat sätt att leva? Ja det gör det alltid! Ett av de viktigaste instrumenten för omställning är mitt eget hjärta. Hur tar jag hand om mitt inre i tider som utmanar allt jag trott på? Hur navigerar jag så att jag bevarar min tro på min egen och mänsklighetens förmåga till godhet? Hur kan jag bära hopp så att det inte bara bär mig utan växer genom den här situationen? Hur kan jag mitt i krisen bevara mitt hjärta öppet och mjukt så att jag orkar bära min egen och världens smärta?!

Det här är vad andlighet handlar om, det som den kristna traditionen bär av att kultivera en kärlek som inte bara talar hopp mitt i hopplöshet utan som trotsigt fortsätter välja kärlekens väg trots att det ser ut som galenskap. Min bön för den här tiden är inte så mycket att Gud ska rädda oss från den här krisen utan att vi ska omvända oss ifrån den själviskhet som gjort att vi har hamnat här. Jag ber såklart också för alla som drabbas både av sorg och dystra besked i dessa dagar. Ingen vinner på att vi trycker ned varandra i den här situationen. Vi får istället turas om att vara starka och modiga och ta de nödvändiga steg tillsammans som vi behöver för att ta oss igenom den här krisen. För igenom kommer vi för eller senare!