Tvärstopp, fulltös och förvirring. Några av de ord som bäst beskriver hur mina senaste veckor har sett ut. Alla påverkas av covid-19-pandemin på ett eller annat sätt. Just nu befinner jag mig både i en härligt kreativ fas och i en frustrerad ”kan vi inte vara klara med det här snart” fas.
Det går inte att vinna andlig mognad utan tålamod och en kris som den vi befinner oss i utmanar verkligen vårt tålamod. Men det skapar också förutsättningar för oss att upptäcka andra värden i livet. Alla inställda aktiviteter skapar en tystnad och ett mellanrum som kan komma med insikt. Om vi inte fyller det mellanrummet med andra projekt istället.
Jag har mer att göra på ett sätt för nu tar jag steget fullt ut i den digitala världen. Alla mina bokningar fram till sommaren är inställda vilket innebär en ekonomisk smäll. Men också en kreativ utmaning. Nu har jag inget som hindrar mig från att testa mina vingar fullt ut. Inom kort kommer jag uppdatera min webbshop och informera om fler produkter!
Under påsken drog jag på kort varsel igång en retreat online med syftet att uppleva påskens budskap på ett lite mer personligt sätt. Det gav mersmak och snart kan jag berätta mer om nästa tillfälle som kommer att handla om att lära sig lyssna!
Andlig mognad kommer ur ett lyssnande. Ett lyssnande på Gud, källan till allt levande, ett lyssnande till sig själv och till omvärlden. Lyssnandet skapar insikter och insikterna ger mognad.
Under många år tränade jag mig i att ignorera kroppen. Jag slutade lyssna för jag hade inte tid med den. Jag hade inte tid att lyssna på vad kroppen berättade, jag förstod inte fullt ut heller och framförallt. Skulle jag lyssna skulle det ställa krav på mig till ansvar. Under många år ville jag inte ta konsekvenserna av ett lyssnande. Den kultur jag fanns i, de sammanhang och det samhälle som format mig gav inget utrymme för de signaler som kom.
Jag vill påstå att jag däremot nästan alltid lyssnat på Gudsrösten. Ibland kanske inte förstått det som Gud, ibland kanske inte förstått vad det innebär – men alltid haft ett bejakande sinnelag. För så har min relation med Gud alltid varit. Vi bejakar varandra.
Det där har varit min kompass hela livet. Jag har fått hjälp att navigera genom stormar och trassel därför att jag haft ett hjärta som varit inställt på kärleksvägen. Det har inte alltid varit begripligt för människor runt mig. Det har inte alltid hejats på av ledare eller organisationer. Men kärleken har pekat ut en väg för mig att gå på som bitvis varit både ensam och smal. Men alltid lett mig till oändliga vidder och en sådan enorm rikedom.
Jag älskar att vandra i skogen och i påskas blev det sättet vi kunde umgås som familj på. En av vandringarna gick runt en mosse. Vi följde en utstakad slinga med markeringar så att vi skulle veta hur vi skulle gå. Ibland var det inte så lätt att veta om v i gick rätt. Efter att ha vandrat i över en timma tog vi en fikapaus och gick sedan vidare. Det tog inte så lång tid förrän vi kom fram till ett vägskäl med tydliga skyltar. Vi valde riktning och fortsatte gå. Efter bara några hundra meter kom vi till ett nytt vägskäl och en inte lika tydlig skyltning. Vi hamnade i diskussion kring vilken riktning vi skulle ta och delades snabbt in i två läger. Jag som ofta kan vara rätt bestämd 😉 fick prova min idé och vi gick åt det ena hållet. Efter 5 minuters vandrande stöter vi på ett sällskap som vandrat i många timmar och gått vilse. De var på väg till samma mål som vi men gick i rakt motsatt riktning. De kunde berätta vart vägen vi gick på ledde eftersom de varit där och vänt.
Jag må ha en bestämd vilja men jag kan också ändra mig när jag inser att jag har fel. Så vi vände om och gick tillbaka till vägskälet som skapat förvirringen från början. Resten av vägen fick jag undervisning om hur viktigt det är att man navigerar sig med hjälp av solen. Att man vet var solen befinner sig på himlen när man börjar gå och att man sedan fortsätter hålla koll på solens position för att inte gå vilse.
Vi lever i en tid som länge upphöjt enskilda ledare. Där vi tränats i att följa direktiv och riktlinjer som andra tagit fram. Oavsett var de för oss i vår vandring i livet.
Men det kommer tider i livet då det inte hjälper att man följer rätt sorts ledare. Även en bra ledare kan visa fel väg. Det finns ingen människa som kan leva upp till ett felfritt ledarskap, ingen som kan vara en ”guru” som löser alla våra knutor.
Den kristna traditionen talar om individens förmåga att själv få en direktkontakt med det allra heligaste. Vi behöver ingen ledare som ger oss tillträde, ingen guru eller representant inför det gudomliga. Du och jag är berättigade att själva lyssna och följa det vi upplever är rätt väg att gå. När Jesus dog rasade förhänget som hade skiljt människorna från det allra heligaste och det flyttade därmed in i våra hjärtan. Det allra heligaste bor i oss, i var och en av oss, det var det Jesus försökte förmedla. Vi är alla berättigade att lyssna in och ta beslut om riktning för våra liv. Ibland kan det leda fel ändå såklart, det kräver övning som med allt annat. Att lära sig navigera med hjälp av solen, Gud, det kräver att man tar sig ut och vandrar. Det går inte att lära sig det från vardagsrumsfönstret.
Vad ska vi då med förebilder, ledare och pastorer/präster till? Jag ser min roll mer som en guide, en som ibland kan visa väg om det är så att jag redan vandrat på någon stig och vet var den leder. Jag är en lärare som tränar och visar hur man kan navigera genom livet, som kan lyfta fram traditioner och rytmer som hjälpt människor i tusentals år. Visa pilgrimsleder och berätta om dess funktion och rikedomar. Min roll är mer att träna vandrare att själva hitta rätt väg genom livets skog. Ibland genom att dela med mig av hur fel det kan gå, ibland genom att beskriva utsikten när man bestigit ett riktigt högt berg.
Vet du om att Skaparen av hela universum vill ha en personlig relation med dig? En bejakande relation där du får växa och mogna i takt med det du lär dig att höra?
Vill man verkligen ta intryck av en person som precis sagt att hon ledde sällskapet vilse i skogen? När vi blir trygga att själva navigera oss efter solen kan vi både slå följe med andra som går längs vägen och lära av varann. Ett ömsesidigt utbyte och möjlighet till en berikande relation är vad det hela i grunden handlar om!
Ett hopp & livskonst 