Ont i magen, huvudvärk, spända muskler, tankar som snurrar, känslomässig berg och dalbana, viktuppgång, ångest.
Kroppen har sina sätt att signalera när något inte stämmer. Signalerar att vi ska stanna upp och lyssna. Om vi inte gör det fortsätter den signalera tills dess vi inte har något val och måste lyssna.
Som kvinna lär vi oss från tidig ålder att ignorera kroppens signaler. Vi skriver prov, är med på gymnastiken och jobbar på oavsett smärtnivå på mensen. Ingen ska veta att det är något speciellt med oss ”vi vill kunna jobba på som vanligt under mens” propagerar reklamen. Sedan fortsätter livet med alla möjliga andra omständigheter som vi tiger om, som vi ignorerar och härdar ut i. Män lär sig det också men på ett annat sätt. Samhället har inte tid med att vi lyssnar på våra kroppar och tar itu med roten till signalerna.
Istället vaknar nya marknader som säljer på oss snabba lösningar på våra problem. ”Om du bara….” så kommer ditt liv bli perfekt… ofta förpackat med en lång prestationslista på saker du måste göra för att uppnå det du behöver.
Att det är oss det är fel på det har vi lurats att tro av marknaden. Det är alltid jag som måste förändras på något sätt. Aldrig vi som ett kollektiv som kanske göder en kultur och ett samhälle som i grunden inte är intresserad av att vi mår bra.
Medan jag skäms för att jag mår dåligt rullar alla hjulen på. Så länge jag tror att det är mig det är fel på så kan vi fortsätta hålla på som vi gör.
Men tänk om det inte är mig det är fel på? Tänk om det inte är jag som måste anpassa mig, pressa in mig i mallen, kämpa hårdare, satsa högre, härda ut… tänk om jag kan få leva utifrån en annan utgångspunkt? En som säger att jag inte behöver bevisa något för att få existera på det sätt jag behöver? En utgångspunkt som säger att jag är älskad alldeles oavsett vad vågen, betygen, vänner eller resultaten på arbetet visar.
Ingen människa kommer undan att jobba på sin karaktär, på sin empati och passion. Ingen människa kommer undan att ta itu med de trauman eller sår som livet gett en, eller som man ärvt från tidigare släkten.
Det är när vi börjar reda ut rottrådarna till våra kroppsliga besvär som vi hittar till de system som behöver förändras. Om det är tankesystem, normer och kultur visar sig ju mer vi utforskar. Ofta är det en kombination av allt det.
Ofta bär vi på sår som både är våra egna men också sådana som vi fått ärva. Vi fortsätter förvalta sårad mänsklighet och fortsätter i och med det också att såra andra. Det jag inte är medveten om av sår i mig blir ofta till nya sår hos andra.
Det kanske inte är så konstigt om du mår dåligt ifall du utan att du medveten om det accepterat ett synsätt som säger att du är vad du gör, att du måste prestera för att räknas, att du måste ändra dig för att passa in och att du ibland bara får acceptera att du är född till en livslång kamp pga hudfärg, kön eller kulturell tillhörighet.
Det är troligen inte dig det är fel på. Den du är innerst inne är inte fel. Kampen står om att få blomma ut som den vi verkligen är. Få vara oss själva fullt ut. Och den kampen har många dimensioner av både internaliserade normer, kultur och omgivningens förväntningar.
Det är just detta som andlighet handlar om. Att vara i relation med kärleken själv så att jag får upptäcka den frihet som alltid varit min och sedan kultivera det mod jag behöver för att börja leva ut just den sanningen.
Ett hopp & livskonst 