Jag älskar höststart. Älskar övergången från långledigt till vardagen. Älskar känslan av att bära med sig sommarens insikter in i en ny termin, ett nytt läsår. Jag har alltid älskat höststarten, älskat känslan av nystart som den bär i sig. Alla terminer jag börjat nya klasser, nya kurser och fått nya vänskaper. Hösten bär med sig löften om vägar vidare.
De senaste höstarna har jag varit förväntansfull och peppat igång som vanligt inför en ny termin. Men de senaste åren har inneburit olika former av tvärnitar och utmaningar som gjort att jag fått ställa om förväntningar och ändra om i min planering. För två år sedan var det en borrelia som la hösten i en tjock dimma av smärta och trötthet. Förra hösten hamnade jag mitt i ett kroppsligt bombnedslag när jag blev kraftigt sjuk i Endometrios och fick ägna mycket tid åt undersökningar och sedan att hitta till en ny tillvaro med förändrad kost och olika behandlingar. Samtidigt släppte jag min debutbok med allt vad det innebär. Det var massiva berg att bestiga.
Jag skulle ljuga om jag påstod att jag bär stora förväntningar för den här hösten. Att jag är lika peppigt glad som jag varit tidigare år. Det är jag inte.
När jag gick på semester var jag helt slut av många anledningar. Sommaren har varit en mjuk matta av glädje och vila och det är jag så oändligt tacksam för. Men nu väntar vardagen igen och det har helt enkelt inte gått att peppa igång på samma sätt som innan. Ett tag trodde jag det var något fel på mig. Men det är det inte. Jag är i en viktig fas just nu av utvärdering och mognad. Det måste inte vara så peppigt hela tiden. Jag är deltidsanställd, driver företag och arbetar mer än heltid och har knappt haft någon tid för mig själv samtidigt som jag ständigt brottas med min egen otillräcklighet. Helt enkelt inte en rimlig tillvaro. Det är en sak jag nu utvärderar. Vilka förväntningar ska jag ställa på mig själv och tillåta att andra ställer på mig? Vad är realistiskt? Vad vill jag? Vad är långsiktigt hållbart?
När jag flyttade från Örebro var det för att jag ville ge livet plats. Sluta leva i ett härdande, i en överlevnad baserad på min prestation och istället börja leva utifrån de förutsättningar som jag har. Det är därför jag processar detta igen. För det finns så mycket som frestar en att gå tillbaka i gamla hjulspår och bara köra på. Men det vill jag inte. Jag vill mer än att överleva, vill mer än att acceptera konstant smärta och härda ut i hopp om ett ”om jag bara då…”. Jag flyttade för att börja om och leva utifrån en annan riktning, utifrån kärleksrevolutionen som utgår ifrån vilan. Varje dag de senaste fyra åren har det varit min återkommande bön ”lär mig utgå ifrån vilan”. Det är inte lätt i ett samhälle och i sammanhang som mäter allt i prestation. Men jag tror det är vad vi människor mår bäst av. Att det är det vi är skapade för. Att liksom börja i den vilsamma insikten att jag är älskad och duger precis sådan jag är oavsett vad jag gör eller tillför.
Det är ur vilan jag fått allt som jag delar med mig av som jag älskar att få sprudla av. Men just nu sprudlar jag inte, just nu säger vilan ”kom, och göm dig”. Och det är vad jag kommer göra bitvis.
Samtidigt vet jag också att det är dags för mig att skriva mer. Här. Och i sådant som ska bli nya böcker. Så det ska jag försöka göra. Dela med mig av det jag ser och det som processas. Det är nya berg som ska bestigas.
Förra veckan tog jag en rejäl paus och åkte iväg med mina föräldrar till Ljungdalen för att vandra i fjällvärlden några dagar. Jag känner mig lite bättre förberedd för den här hösten efter den veckan! Bergen som omgav mig gav mig mod och stora perspektiv. Så nu är jag officiellt tillbaka igen med ett något annorlunda inlägg.. men det känns bra. Vi tar det härifrån helt enkelt.. En sak vet jag och det är att det är när vi fortsätter gå som vi når nya höjder. Så jag kommer fortsätta vandra, fortsätta framåt och jag vet att jag går mot nya höjder.
Ett hopp & livskonst 