Ett hopp & livskonst

Den här hösten var jag med om något jag längtat efter länge, under en veckas tid vandrade jag i fjällen med mina föräldrar! Vi bodde i en stuga och gjorde främst dagsturer för det var det som var möjligt utifrån våra förutsättningar. Men en längre vandring gjorde vi till en fjällstation där vi också stannade över natten innan vi gick hem igen. En liten försmak på fjällvandringslivet blev det och den långa vandringen gick mot ”det heliga fjället” (Helags).

Min bild av fjällvandring var dels att det skulle vara magiskt (det var det) men också att det skulle vara tungt och slitigt. Har tänkt att det måste krävas så mycket av mig för att klara en sådan grej. Eftersom jag senaste året kämpat en hel del med min hälsa och bara veckor innan mådde så pass risigt att jag knappt hade ork att tänka på packningen var den här resan i sig ett berg att bestiga. Men jag visste att det skulle leda till något som var värt det. Att jag skulle få så pass mycket av resan att det fick kosta lite på vägen.

Dagen vi skulle påbörja den längre vandringen började rörig och orolig. Hade vi tänkt på allt? Hade vi planerat för alla eventualiteter? Osäkerheten slog ett grepp om oss och tiden rusade ifrån oss. Någonstans visste vi att bara vi kom upp på kalfjället så skulle det lugna ned sig, det gällde bara att hitta vägen dit.

Det är inte helt enkelt att planera en sådan här resa när en av reskamraterna har alzheimers. För det är ett motstånd det inte går att resonera med. Där måste man välja att luta sig mot tilliten. Välja att tro att vi klarar mer än vi tror även när vi saknar rätt erfarenhet och den som har erfarenhet inte kommer ihåg vad den har delat med sig av. Med tilliten som en stadig vandringsstav parkerade vi bilen och tog de första stegen uppåt. Den 300 meter långa stigningen upp mot kalfjället blev den nödvändiga passage vi behövde för att lämna allt extra bagage bakom oss.

Väl uppe vandrade vi genom Kesodalen. Något av det vackraste jag varit med om. Hur man än vände eller vred på sig så möttes man av en skönhet som tog andan ur en. Det blev en övning att inte ta det för givet utan ta emot varenda stund som en gåva.

Kanske var det också därför som vandringen kändes så helig. För det blev en sådan närvaro i stegen och naturen skapade en sådan värdig atmosfär. Här fick allting vara i sin tid och allt var totalt beroende av vädret. Det finns en harmoni i det som är svår att återskapa på annat sätt.

Allt var naturligtvis inte så idylliskt som det kan låta. Nog fick vi också skoskav och tidspressen gjorde att vi fick sätta det långa benet framför det andra. Jag ska skriva mer om det vid ett annat tillfälle.

Det är lätt att hitta paralleller till livet under långa vandringar i fjällmiljö. En reflektion från det heliga berget är att vi sällan har alla de där perfekta omständigheterna som vi tror vi måste ha för att uppleva sann frid. Kanske kommer den istället av att jag mitt i allt det struliga som livet kan innehålla ändå väljer att se och ta emot det som är skönhet – samtidigt. Liksom inte som en flykt bort från omständigheterna utan mer armkrok med dem.

Vi kan jaga perfekta förutsättningar ett helt liv och sedan inse att vi glömde bort att leva medan det pågick. Jag njöt av vandringen, hanterade skoskavet och jobbade på att ta emot skönheten samtidigt som stressen över att hinna fram i tid var närvarande. Det går. I alla tider i livet.

Det är en slags konst, en livskonst, som jag lärt mig av den andliga miljö i kyrkan som jag är uppvuxen med.

Om du vill ta del av den och hur man kan navigera genom livet efter kärleken har du ett perfekt tillfälle redan ikväll kl.20.00! Då startar jag nämligen en föreläsningsserie på fyra delar på En tro på landets Facebook-sida!