Jag har inte bloggat här så mycket i höst för att jag har haft svårt att hitta fast mark. Det är flera faktorer som spelat roll som jag inte kan gå in på här. Men jag har ju under hösten skrivit om att jag varit sur. Det är jag inte längre. Efter den sura perioden kom en virvelvind och sedan en trötthet. Jag har försökt navigera genom det här året med tro, hopp och kärlek i behåll. Har försökt hålla blicken fäst högre upp och sträckt mig framåt.

Jag vet att vi är på väg in i något nytt och jag vill formulera mig kring det. Tror det är därför den här bloggen är skapad. Jag behöver den här platsen för att skissa mina tankar. Så jag gör nu ett försök till fredagsreflektion och samlar ihop den senaste veckans tankar.

För en månad sedan började jag en ny tjänst på deltid. Jag har fått en projektanställning på 50%, på Studieförbundet Bilda, för att utveckla verksamhet kring existentiell hälsa. Så just nu fylls min tillvaro av tankar kring var jag ska börja och hur jag kan fortsätt arbeta med detta ämne som ligger mig så varmt på hjärtat. Att vara pastor är som att vara PT i existentiell hälsa. Det handlar om att vägleda, guida och inspirera i existentiell träning. Den här veckan har jag läst en viktig debattartikel av Atilla Yoldas i Expressen om en tredje våg som följer i pandemins spår. En våg av psykisk ohälsa orsakad av konsekvenserna av pandemin. Dels ökar oron och tankarna kring döden då vi på ett ganska dramatiskt sätt helt plötsligt börjat matas med nyheter om detta virus som i värsta fall kan leda till döden. Vi har alltid varit dödliga men nu har det blivit till ett verkligt hot som väcker frågor, oro och tankar om livets mening.

Det är i grunden bra. Men i ett samhälle som har flyttat de existentiella frågorna till något som är en valbar aktivitet på fritiden och inte till något allmänmänskligt kan det faktiskt bli ganska farligt. Vi saknar verktygen, orden och sammanhangen att samtala om de stora frågor som vaknar till liv.

En annan följd av pandemin är alla som förlorat arbete, sammanhang eller trygghet. Det är också en stor orsak till ökad psykisk ohälsa. Även här har den existentiella dimensionen mycket att erbjuda. Jag hoppas att jag inom kort kan komma igång med en samtalsgrupp om detta. Skulle du vara intresserad av att vara med i en sådan?

Jag har också följt en debatt som pågått i kristen media som handlar om hederskulturen vi har i frikyrkan. Det har kommit ut en masteruppsats i ämnet skriven av Erik Lundström och han skrev en debattartikel om den i tidningen Dagen för en tid sedan. Jag har upplevt denna kultur på olika sätt och tycker den här debatten är oerhört viktig. Det är så viktigt att vi kan se på oss själva och den kultur vi skapar. Se hur längtan efter att vara Gud nära också kan leda till att vi behandlar varandra olika beroende på hur ”heliga” vi upplever att vi är. Jag har själv varit i sammanhang där både jag och andra räknats ut för att vi inte är tillräckligt ”heliga” enligt en viss ledares definitioner. Har dukat under av andras idéer kring hur en ledare, en kristen, en kvinna ska vara.

Det är några år sedan som jag släppte taget om den där världen helt och hållet och upptäckte storheten i evangeliet (de goda nyheterna). Upptäckte friheten i att få vara den man är och samtidigt vara fullt ut älskad. Jag vet att det finns oändligt mycket mer för mig att upptäcka. Jag är fortfarande väldigt präglad av den värld jag vuxit upp i och älskar. Fortfarande ibland låst i mina tankar, men Jesus kallar mig vidare, och jag vill att det här ska få vara en plats där jag vågar sträcka ut mina vingar ännu mer.

Det har varit ett väldigt märkligt också konstigt år. Oj, vad vi utmanas på alla områden! Jag längtar inte tillbaka till det som var för jag tror vi behöver släppa taget om mycket av det som var. Jag längtar efter modiga steg framåt. Vi är med i ett nytt omformande av den värld vi lever i. Vi har så många möjligheter att utvecklas tillsammans i den här tiden och låta kärleken forma våra steg ännu mycket mer. När kaoset kommer rycks alla invanda mönster upp och vi tvingas ta steg i en okänd terräng. Vi tvingas använda andra verktyg för att navigera.

Det tar på krafterna och vi tvingas lära oss mycket nytt. Men däri ligger också mycket hopp. För det är i kaoset något nytt kan skapas och när vi låter kärleken forma våra steg kan vi navigera genom kaoset med värdighet.

Den här tiden kräver mycket av oss. Att inte fastna i oro och rädsla. Att inte tappa hoppet om att det finns vägar fram när allt vi testat kört fast. Att våga tro gott om sig själv och andra. Vi möter de utmaningarna först och främst genom att lyssna på vår verklighet och de känslor den väcker. Vi tar sedan konstruktiva steg framåt genom att praktisera kärlek precis där vi står med de förutsättningar vi har.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s