Jag lever min sista dag på 30-nånting talet. Imorgon går jag in i en ny ålder. En ålder som jag planerar att fylla med mer frimodighet, kreativitet och liv. Samtidigt fyller min debutbok 1 år vilket jag firat senaste månaden på instagram. Jag har påmint mig om allt fint jag fått höra om vad boken fått betyda för mina läsare. Jag är så oerhört tacksam att jag rodde det stora projektet i land.
Jag har inte haft någon åldersnoja. Det är snarare kanske så att jag sett fram emot att bli 40-nånting för att jag alltid lagt in så mycket positivt i det årtiondet. Har sett framför mig alla självständiga och starka kvinnor som vet vilka de är, som har livet ganska ordnat. Som inte längre söker efter sin väg utan vet vilka steg man ska ta. Kanske är det en illusion men den har fyllt mig med förväntan och glädje inför att bli äldre och det är aldrig fel tänker jag!
När jag fyllde 30 hade jag under året brutit upp från en lång relation, brutit en förlovning och ställt in ett bröllop. Alla mina drömmar som jag hade tänkt ta sats på inför 30-talet var grusade. Jag har inte samma känsla nu. Det här året har jag inlett en relation och jag har fortsatt ta mina steg framåt. Alla mina framtidsdrömmar har fått fortsätta bo nära marken, varken som krossade eller som luftslott. En del lever jag redan i och andra har jag hittat en ny relation till.
Kriser gör det med drömmar. Man kan bli bitter och aldrig vilja drömma igen, man kan börja fly och låta dagdrömmarna prägla ens vardag. Men man kan också bli vän med drömmarna, inse att en del drömmar kanske aldrig har en annan funktion än att vara ett sällskap. Någon dröm kanske ska slå in men i en annan tid och på en annan plats. En annan dröm öppnar dörren till något mycket större och blir på så sätt inte uppfylld men en viktig komponent för livet ändå.
Det som hänt för oss det här året är att vi hamnat i en kollektiv kris där mångas drömmar antingen satts på paus eller helt grusats. Vi har tvingats ställa in eller ställa om våra planer och nu lever vi i ovisshet. När kan vi fullfölja våra planer? När kan vi fortsätta med det som vi tänkt?
Det jobbiga nyheterna är både att vi inte kan veta och att svaret kanske faktiskt måste bli: aldrig.
Men de goda nyheterna är att livet alltid hittar vägar fram ändå. Det kanske inte blir som vi planerade det, men det behöver inte innebära att det är misslyckat eller kört. Kanske kommer den här tiden istället erbjuda oss nya möjligheter som vi än så länge inte riktigt kan se?!
Hur kan vi hålla våra hjärtan öppna och mjuka i den här osäkra tiden? Hur kan vi våga bli vän med våra drömmar igen? Jag tror svaret på de frågorna är: genom att lyssna på vår innersta längtan. På hjärtats pulsslag och sång. När jag ger mig själv utrymme att lyssna på mitt innersta finns utrymme både för den omformande sorgeprocessen men också längtans nyskapande av framtidstro. När jag ger utrymme för insikterna skapas också nya steg fram. De föds i våra hjärtan och blir till små frön vi får att förvalta.
Adventstiden är en särskilt bra tid att arbeta med insikt och längtan. Det är en tid som är så fullproppad med just dessa budskap. Det är så konkret det kan bli och i år har vi världens möjlighet att få uppleva dess budskap på ett påtagligt sätt i våra egna liv. Jag förbereder för en hoppfull adventskalender som kommer att köras i En tro på landets regi. Det kommer bli en adventskalender som bjuder in till olika aktioner som alla på olika sätt skapar utrymme för insikt, reflektion och träning av ett lyssnande. Nästa vecka kommer jag berätta mer om kalendern och dela länkar så att du inte missar starten!
Ett hopp & livskonst 