Ett hopp & livskonst

Imorgon drar jag igång ”En hoppfull Adventskalender” på En tro på landet. Jag har gjort en adventskalender de senaste åren och den har sett lite olika ut men framförallt varit ett gäng blogginlägg under Adventstiden. I år kombinerar jag blogginläggen med ett forum där det finns möjlighet att fördjupa sitt engagemang och framförallt göra det i gemenskap med andra!

Jag har upprättat en zoom-kanal som du kan få tillgång till om du klickar här och anmäler dig. Tillhörande zoom-kanalen finns också en fb-grupp som du också får tillgång till där vi kan fortsätta samtalen under veckan, eller dela bilder på det julpyssel som jag också klämt in som ingrediens på samtalskvällarna! Tre torsdagar med start den 3/12 kl.19.00!

”En kalender som bygger hopp” det är syftet med den hoppfulla adventskalendern. Vad menar jag med det egentligen? Hopp är ett luddigt ord. Vad betyder det att hoppas och vad är det vi hoppas på? Man brukar i kyrkan också tala om det kristna hoppet. Vad betyder det? Det är vad morgondagens lucka kommer att behandla!

Adventstiden är en tid då vi i kyrkan praktiserar ett trotsigt hopp och jag har haft flera anledningar senaste veckan till att se fram emot 1 Advent och de löften vi då blir påminda om.

Jag deltog bl a i en konferens för en vecka sedan om våld i nära relationer som Equmeniakyrkan arrangerade. En jättebra konferens som lyfte också ett teologiskt perspektiv på detta område. Ett perspektiv som jag har saknat i det offentliga samtalet i kyrkan. Den om hur vi ska se och förstå försoning utifrån den utsattes position. Vi är alla lika inför Gud men vi syndar också mot varandra, får det olika konsekvenser eller är det bara i relation till Gud som det är intressant att tala om syndanöd och bekännelse? Jag har under det gångna året arbetat på ett studiematerial om ”#metoo” som är riktat till kyrkan och framförallt ledningsgrupper i kyrkan. Målet med arbetet är att ge ett underlag till samtal där man kan börja lyfta dessa frågor som ofta upplevs som minerad mark. Den här veckan var det internationella dagen mot våld mot kvinnor så jag har uppehållit mig extra länge den här veckan med dessa frågor.

När jag tänker på hopp så är detta ett område som jag behöver hopp och som jag praktiserar mitt hopp på. Det här är ett ämne som väcker så mycket känslor hos mig av olika anledningar. Den mest självklara anledningen är därför att jag är kvinna och det smärtar enormt att se systrar bli behandlade så illa. Man behöver inte ha egna erfarenheter av något för att vara engagerad. Faktum är att det till och med är bättre om de som saknar erfarenhet av en specifik utsatthet är den som läser på och blir en kraft. Det är då kampen både legitimeras men framförallt får kraft eftersom den som är motor inte också behöver hantera det känslomässiga bagage som kommer ur erfarenheterna.

Jag har i veckan också tagit del av debattsidorna på aftonbladet där en vän skrivit en oerhört viktig analys av en del av kristenheten. Vi har under de senaste åren sett hur bilden växer av ”Evangeliska kyrkan” i USA som en enhetlig grupp som blint stödjer Trump och strider för aborträtten. Jag följer olika ledare och plattformar och ser att det inte är så enkelt. Mitt hopp närs i de sammanhang som går att finna i rännstenarna. Som vågar ifrågasätta megakyrkor och framgångskoncept inom kyrkan och som söker efter organiska rörelser framåt. Som har en tydlig Jesus-vision och samtidigt inte tappat kontakten med sin samtid. Utan där blicken snarare är ännu mer vaken tackvare den. Jag är glad att andra kan sätta fingret på och göra ett grundligt arbete att argumentera för detta som ju är så viktigt att vi lyfter upp och bearbetar. I slutet av inlägget lägger jag ett klipp som utvecklar viktiga frågor ställda till en av de rörelser som orsakat skav i mig senaste året.

Det får bli veckans avslutande reflektion för mig. Nu ska jag förbereda mig inför 1 Advent. Bland annat genom att ta del av helgsmål på P1 som min kusin leder. Imorgon kommer ”En tro på landet” fira 1 Advent tillsammans kl.16.00 på zoom (hör av dig om du vill haka på, vi ska kika på Filadelfiaförsamlingens gudstjänst tillsammans).

Till sist, en hälsning från Gamla Testamentet, en av de där bibelstyckena som tar tag i mig, gräver sig ned till min djupaste längtan och får mig att andas morgonluft. Tänk att de här orden står som uttalade av Gud själv, tänk att de står på print, att de går att läsa och beröras av på alla världens språk. Åh vad det just nu ger mig hopp! (I en riktigt skarp översättning kallad ”The Message”)

”“I can’t stand your religious meetings. I’m fed up with your conferences and conventions. I want nothing to do with your religion projects, your pretentious slogans and goals. I’m sick of your fund-raising schemes, your public relations and image making. I’ve had all I can take of your noisy ego-music. When was the last time you sang to me? Do you know what I want? I want justice—oceans of it. I want fairness—rivers of it. That’s what I want. That’s all I want.”
‭‭Amos‬ ‭5:21-24‬ ‭MSG‬‬

För dig som vill fördjupa dig mer i frikyrkoskav kan kolla på denna..