Ett hopp & livskonst

År 2020 var för många av oss utmanande. I bästa fall led vi av tristess och det är egentligen inte ens något vi behöver lida av. Det är en av livets viktigaste gåvor, något jag kommer tillbaka till.

Många har förlorat anhöriga, jobb eller hamnat i andra riktigt utmanande situationer världen över. Men för oss i Sverige har de allra flesta kommit lindrigt undan. Ändå talar vi om 2020 som ett av de värsta åren. Kan det vara för att vi fördes ut i en oönskad öken? En som avslöjade saker för oss som vi inte är bekväma med?

Jag är inte bekväm med hur vi i kyrkliga sammanhang mått så dåligt över att inte kunna fortsätta som vi alltid har gjort. Paniken över att inte kunna samlas, att inte kunna göra verksamhet som vanligt, tron som vacklar för att vi inte bärs upp av gemenskapen. Jag förstår den på sätt och vis, vi människor behöver varandra, det är så vi kommer till vår fulla rätt. Samtidigt undrar jag om tron verkligen är levande för oss om den är så bräcklig för livets omständigheter? Är det inte nu vi ska resa oss starka och leva ut det eviga ljusets hopp som aldrig förr? Vad är en tro om den inte bär oss när kriserna kommer? Vad innebär ett troende liv om vi inte har resurser att hitta nya vägar då de invanda stängs för oss? Är vi verkligen ensamma när vi har Gud?

Svindlande och viktiga frågor att våga ställa sig. Såna som skalar av och i bästa fall hittar till en kärna. Som, om vi verkligen möter dem, har potential att bli till en levande, bärande verklighet.

Men de där nya insikterna, smärtan som kommer ur avslöjandena skapar också förutsättningen för något nytt. 

Samtidigt har jag själv tappat orden under 2020. Ur tristessen vaknar insikter. Jag hoppas att vi alla fått känna av den på ett särskilt sätt det här året och att det är därför vi är så otacksamma till 2020. För det är sällan bekvämt eller önskvärt. Men de där nya insikterna, smärtan som kommer ur avslöjandena skapar också förutsättningen för något nytt.

Jag har tvivlat i år, på mig och mina ambitioner, på mitt livskall och det uppdrag jag har. Tvivlat på om det är någon idé, tvivlat på om jag gör rätt. Men framförallt har min tro påverkats av insikterna av hur präglad den är av ett tankesätt att vi som funnit en tro vet bäst. Såklart och samtidigt så fel. Det har smärtat att se hur vi skövlat kulturer i kyrkans namn i jakt efter att ”vinna” världen. Hur lite vi på något sätt förstått av Jesus liv och undervisning. Hur fel det kan bli när man bara vill göra rätt. Denna sida av kyrkans ansikte har avslöjats ännu mer brutalt för mig det här året och det har skakat om mig på ett mycket nödvändigt sätt. Jag är inte klar med den resan och har därför svårt att skriva om den. Men jag vill dela med mig av mina processer, inte bara av slutresultatet. Därför låter jag det få stå här. Ord som talar om en inre smärtsam process som till viss del gjort mig vilsen och till viss del fått mig att hitta hem ännu mycket mer.

Det finns en läsarsång som jag ofta återkommer till. En som beskriver livet och även den gudsbild som jag har. Den går så här ”Gud har ej lovat att vi ska få, ha bara sol och himmel så blå, seger förutan kamp eller strid, vandring på rosor hela vårt liv. Gud har ej lovat frihet från nöd, frihet från sorg och prövningars glöd. Att vi skall slippa bördorna här. Slippa all möda alla besvär. Gud har ej lovat bredda vår stig, göra bekvämt för dig eller mig. Röja bort allt som går oss emot, var liten sten som stöter vår fot. Men som vår dag är kraft skall vi få. Det har han lovat ge oss ändå. Ljus på vår vandring, hjälp i var strid. Att vara med oss nu och alltid.”

Den sången har varit en inspiration under många år. Min gudstro utvecklas och med tiden ser jag mer av den här sångens innebörd. Det här året ställde till det för oss och för en del innebar det att tvivlet på var Gud är eller vem Gud är blev tydligt. Jag vilar tryggt i vetskapen att Gud är en evig källa av kärlek som alltid finns nära tillhands. Oavsett vad som sker i livet. Jag är aldrig ensam för Gud är med mig, min ofrivilliga ensamhet handlar då istället om att våga bli vän med mig själv. Möta mig där jag är och försonas med den jag blivit. Möta mig i kärlek där jag är, även om det är på en plats och i ett tillstånd jag inte är stolt över. Där har jag chans att åter kalibrera mitt liv efter de principer jag vill leva efter. Min Gud beskyddar mig inte från livets smärta, min Gud leder mig rakt in och genom den. Tror på mig så att jag orkar stå kvar och hålla ut och hålla i. Där i uthålligheten finner jag min urkraft och hittar till insikter som så småningom blir till gåvor.

Insikter gör ofta ont. Tristessen skapar utrymme för insikterna och avslöjanden. Vi är sargade av olika skäl efter året som gått. Nu väntar nästa fas. Att acceptera det år som blev och all smärta det innebar. Acceptera för att försonas med livets gång och släppa taget. Därmed också skapa förutsättningar för de nya vägarna att formas i våra hjärtan. Hitta stigarna av helande som nu väntar i omformandet.

Vem vill jag vara? En som stängde sitt hjärta eller som vågade välja tillit?

Vi kan inte styra över våra omständigheter, det är något det här året gjort klart för oss. Men vi kan styra hur vi vill hantera de omständigheter som vi hamnar i. Vem vill jag vara mitt i krisen och framförallt vem vill jag vara när den är över? Det är en fråga jag ställde i ett inlägg tidigare i år. Den frågan lever kvar och så här vid årskiftet vill jag ta med den i en slags sista examen för året. Ofta vill vi sätta in de obekväma tiderna i en parentes, snabbt glömma dem och gå vidare. Men när vi skyndar bort från smärtan flyr vi också från den mognad och växt som kommer ur mötet med den. Smärtan är en viktig ingrediens i livet och det är när vi fullt ut orkar omfamna den som vi också finner friden mitt i allt som sker. Livet blir inte bara större det får ett djup som du efter att ha vunnit det inte vill leva utan. Därför är det här året en gåva, för vi har fått möjligheten till insikter om vår mänsklighets brustenhet.

Det är inte när livet är som roligast att leva som vi utmanas att välja kärlekens och tillitens väg utan när det är som allra svårast. Det är då kärlekens väg förvandlar oss till de människor vi innerst inne längtar efter att vara. Det är tack vare brustenheten som vi hittar rätt på vår sanna identitet och styrka.

Jag brukar försöka avsluta dagen med att nämna några saker jag är tacksam för, något som gjort mig glad och slutligen något jag vill lämna bakom mig eller förändra på något sätt. Det känns passande att försona sig med 2020 på det sättet. Om du vill får du gärna haka på.

Är det något jag lärt mig genom min livsvandring så är det att det alltid finns något att vara tacksam för och att tacksamheten bär oss över många stormiga hav. Tacksamheten ska varken släta över eller förminska smärtan, den måste få finnas parallellt. Men tacksamheten hjälper mig försonas med det öde som blev mitt. Det är sällan något enkelt, att acceptera en förlust är smärtsam och samtidigt nödvändig för att hitta livet bortom sorgen. Vem vill jag vara? En som blev varmare och mjukare mot världen? Eller en som stängde sitt hjärta ytterligare? Tacksamheten karvar fram en ny stig mitt bland allt bråte som livet består av. Trots allt så lever jag, trots allt bultar mitt hjärta, trots allt … Tacksamheten leder oss till det helhjärtade livet. Det är inte befriat från misslyckanden eller sorger, samtidigt fullt av små segrar och underbara utsikter.

Hur reagerade jag det här året? Ledde det mig närmare kärleken eller närmare rädslan?

Det här året är en gåva. Den sortens gåvor som både gör ont och kostar en massa. Men som kommer hålla länge. Om vi tar emot den. Vi har nu en gemensam erfarenhet, en gemensam berättelse om 2020 och framtiden är för oss alla lika osäker. Mitt i det finns också väldigt mycket hopp. Vi kan inte fortsätta ”som vanligt” men vi har så många chanser nu att göra något bättre. Jag vill inte tillbaka till det ”normala” för det funkade inte. Det var ett tillstånd där många upplevde sig hållas som gisslan i ett ekorrhjul där vi inte hann lyssna eller tänka själva. Det upprätthöll ett förtryck av människor och kulturer och skövlade jordens tillgångar. Det tog aldrig stopp utan rusade på i ett hela tiden ökande tempo. Tvärniten vi fick 2020 är en möjlighet. Vi hittade rätt på mycket av det som gör livet värt att leva. Nu har vi chans att göra om efter de insikterna.

• Jag är tacksam för…

• Jag är glad att jag …

• Det här vill jag lämna bakom mig…

”Så säger Herren, han som gjorde en väg genom havet, en stig genom mäktiga vatten, han som lät hästar och vagnar och starka kämpar rycka ut: där ligger de och reser sig inte mer, utsläckta, som en slocknad veke. Men glöm det som förut var, tänk inte på det förgångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken.”

Jesaja 43:16-19