Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen. Det har varit tröstande ord som burit mig på sista tiden. Jag har haft svårt att hitta orden senaste månaderna och när det var dags att gå tillbaka i arbete efter juluppehållet hade ett beslut vuxit fram. Början på det här året blev väldigt omtumlande för mig, det tar väldigt på mina krafter. Men jag ser ett ljus i horisonten och jag väljer att ta beslut i riktning närmare ljuset.
2020 blev ett år då mycket kom upp till ytan.
För mig personligen har det inneburit kamp på flera områden.
2020 var ett år då jag ställde om mycket av mitt liv efter en ny diagnos. Fick rätta mig efter smärtan. Våren präglades av bihåleinflammation och konflikter. Hösten av dörrar som slås igen i ansiktet och stressreaktioner som höll nacken spärrad i nästan två månader.
Jag har levt i olika världar i fyra år, jonglerat olika tidsuppfattningar och förtroenden. Samtidigt som jag försökt bygga för framtiden.
Jag är så tacksam för de här åren, jag har lärt mig så mycket och utvecklats enormt. Tror också att det inneburit mycket för andra. Jag har nu provat de flesta vägar jag kan att vara trogen min kallelse innanför ramarna. Det är dags för mig att nu testa mina vingar utanför.
Det är ett beslut som innebär mycket smärta och besvikelse för mig och samtidigt bekräftelse och en stark förvissning om att det är tid nu. Det är tid att få flyga.
Jag lämnar mina uppdrag i @entropalandet till sommaren. Men jag fortsätter som pionjär och pastor i någon form. Jag har startat en patreon-sida för dig som skulle vilja följa mig ännu lite mer nära. Där delar jag lite mer än jag vill göra här, om mina processer och brottningar men också drömmar framåt. Jag hoppas du vill fortsätta följa mig på resan oavsett vilket format du väljer!
Ett hopp & livskonst 