Det är svårt att veta var man ska börja, särskilt när det varit tyst så länge. På vissa punkter har det aldrig varit annat än tyst. Det är så vi har löst problemen. Vi tystar ned dem, slutar prata om dem. Anklagar dem som behöver prata eller som försiktigt frågar för ordningsstörare, problemsökare eller skvallrare.

Jag satt i ett möte häromdagen där en man sa att de flesta nog tycker likadant och att vi har kommit långt i vår utveckling av församlingskultur, och att anledningen till att vi inte talade om det öppet var att man inte vill vara en visselblåsare. Det är viktigare att tillhöra gemenskapen än att leva autentiskt. Alltså att man väljer tystnaden framför att säga vad man står för i syfte att stärka gruppidentiteten och behålla sin position.

Vi pratade såklart om den artikel som Svenska dagbladet publicerade den 7 mars om hederskulturen i frikyrkan. Jag svarade mannen att just det där beteendet han talade om är själva kärnan i en skamkultur. Tillhörigheten är viktigare än allt annat och den som bryter med den allmänna eller gemensamma bilden (hur fel den än är, eller hur lite man egentligen tror på den eller ej – spelar ingen roll).

Skam trivs bäst i tystnaden, där kan den få verka ostört och växa till normer och kulturbärare. Skammen säger att vi inte duger som vi är, att vi inte kan bli älskade om vi inte förändrar oss, att vi behöver prestera för att bli accepterade. Vi talar inte om det sådär öppet samtidigt som stor del av den undervisning och teologi som rör sig i våra ”frikyrkliga” sammanhang är genomsyrade av just de där lögnerna.

Jag orkar inte vara med i det längre. Jag har varit en visselblåsare många gånger, jag har försökt förändra inifrån och när det inte gick försökt förändra utifrån. Men det är slut på det nu. Min ork är slut.

De officiella svar jag läst (ledare i tidningen Dagen samt debattinlägg i SvD) har båda duckat från kärnan i SvD:s artikel och hakar upp sig på hur ”frikyrkan” klumpas ihop och ses som en enhetlig kultur. För mig andas dessa repliker härskarteknik med resultatet att locket läggs på igen för ett samtal som är nödvändigt att föra i alla sammanhang.

Så jag väljer att öppna locket igen här. Jag skriver under på att vi har osunda kulturer som vi behöver arbeta med (det fråntar oss inte att vi har mycket gott att vara stolta över också). Vi behöver prata om det negativa också. De som far illa behöver få plats att samtala med andra så att de i berättelserna kan få den bekräftelse de behöver för att läka sina sår och komma vidare. Jag är en av dem, en av dem som farit illa och som fortfarande arbetar hårt på att lösgöra mig från osunda normer som lägger sig i mitt tänkande och mina val.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja eller vad det ska resultera i men jag vill inte vara tyst längre. Har de senaste åren känt en djup kallelse att lyfta bladet från munnen men inte känt mig tillräckligt trygg för att göra det. Men min situation har förändrats och det är dags nu. Jag är inte intresserad av att vara visselblåsare och drivs inte av någon längtan efter konflikt. Utan jag vill skapa rum för möten, vill skapa samtalsrum och mötesplatser som kan bli till platser av helande. Jag vet inte riktigt hur men jag antar att det här inlägget får bli en början.

Fotograf okänd, meddela mig om du känner till ursprunget så taggar jag bilden!

2 reaktioner till “Den förlamande tystnaden bryts nu

  1. Tack för att du inte är tyst! Jag vill inte heller vara tyst längre! Orken är liten men Gud är stor!

    Stor kram från Helena

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s