Ett hopp & livskonst

De senaste veckorna har det känts som att jag nästan dukar under av olika nyheter och debatter som pågår. Vi har den här ”Lambertz”-historien som drar upp så många minnen från 2017 då #metoo rasade. Inom kyrkan är det flera andra frågor som på ett eller annat sätt handlar om samma sak, framtiden för verksamheten på slottet Bjärka- Säby utanför Linköping där den ekumeniska kommuniteten som huserar där och bär en del av verksamheten får bära kritik för att vara annorlunda och odla en särart som inte passar in i pingstmallen. Vi har Immanuelskyrkan i Örebro som tar steg för att bli en mer inkluderande kyrka som sedan nyheten kom ut fått ta emot en hel del starka reaktioner. Där de också får kritik för att de väljer att göra den här processen på egen hand innan samfundet hanterat frågan gemensamt. Allt detta är uttryck för hederskulturen i frikyrkan som också lyfts i olika medier den senaste tiden.

Ett uttryck för hederskulturen är att hålla en norm högt och göra allt man kan för att få alla att underkasta sig den ramen. Oavsett hur många som såras på vägen. Det är sällan uttalade normer och de kan skilja sig mycket från grupp till grupp. Men mekanismerna är detsamma. Allt som är annorlunda och som bryter med normen är ett hot som till varje pris måste kvävas.

Jag har för länge sedan gett upp hoppet om att kunna argumentera eller debattera fram en förändring. Min strategi är istället att försöka skapa något bortanför de hämmande strukturer som finns både i och utanför kyrkan. Jag vill leva i och av den frihet som jag fått av Jesus, som jag tror är given alla människor men som vi gång på gång behöver erövra och göra till vår egen.

Men det är inte lätt det heller. Senaste året har tagit hårt på mig och min frimodighet. Jag har fått känna av livets käftsmällar igen, trots att vi gjorde det bästa vi kunde. Men så är det ju, det hjälper inte alltid hela vägen ändå. Ibland får vi bara acceptera det, hur smärtsamt det än må vara. Men jag ger inte upp. Vet bara inte exakt hur det kommer se ut framåt, men jag försöker plantera träd trots ovissheten.

Ett sätt som jag arbetar med förändring är genom att utbilda i vad den Existentiella Hälsa-aspekten handlar om. Det kommer bli mer av det på den här sidan framöver. Ett steg i den riktningen är att jag idag kan meddela att jag skapat ett podd genom Studieförbundet Bilda och tillsammans med Cajsa Tengblad. Den heter Existentiell Hälsa podden och handlar om just det. Under kommande åtta veckor kommer jag och Cajsa avhandla olika dimensioner som beskriver vad den existentiella hälsan handlar om. Först ut är frid & harmoni!

Hur kan man känna frid och harmoni när det finns så mycket som pågår som skapar oro och stress? Det kan du höra oss prata om i första avsnittet som du kan lyssna på där poddar finns eller genom att klicka här!

I grund och botten tror jag harmonin och friden kommer av att veta vem man är och vad ens livsuppgift är. Om man vet det och samtidigt gör det man kan för att leva i linje med det. Då tror jag att man kan känna harmoni även när det är full storm runt omkring.

Jag är inget proffs på det här, jag dukar ju nästan under av debatter som jag inte ens själv är indragen i. Men jag arbetar aktivt med att lära mig mer. Jag befinner mig just nu i ett vakuum som kan förklara en del av min disharmoni. Det kommer bli tydligare framöver. Jag går mot den riktningen även om det skrämmer mig och jag inte vet vad som väntar.

Men jag vet att jag måste ta de här stegen nu. Att det är tid för det nu och att det kommer att bli bra. Därför kan jag ändå mitt i all osäkerhet och turbulens känna frid. Jag vet att jag gör vad jag kan just nu och i det får jag vila i tillit!