Har du någonsin hamnat i en situation där du inte längre vet vilket steg du ska ta? Där allt som du tidigare trott inte längre bär? Texten från Johannes 21 beskriver den där upplevelsen och jag vill tillsammans med psalmen ”innan gryningen” av Ylva Eggehorn dela vad som talat till mig i den här texten.

Det hade gått några veckor sedan allt förändrades. Inte så lång tid egentligen men ändå kändes det som en evighet. Sådär som det kan kännas när livet plötsligt sätts på paus. Från 110 till noll. Situationen bär den stora frågan, vad var det som hände egentligen?

För inte alls längesedan var dem en del av en livfull rörelse. Dem var i händelsernas centrum, följde en ledare som spåddes bli den stora ledaren som skulle föra folket ut i frihet. De skulle störta ockupationsmakten, de skulle införa nya lagar och folket skulle på nytt få känna sin frihet. Det var inte alls längesedan nästan alla trodde på det. De ropade Hosianna och hyllade den där nya kungen. Men kanske började de ana redan då att det här inte var vilken kung som helst. Att den ledare de blint följde var av ett annat slag.

Lärjungarna hade lämnat allt för att följa Jesus. De hade spenderat dag och natt med honom under flera år. De trodde att de visste vad de hade gett sig in på. Det hade ju redan kostat dem mycket, nu väntade de bara på själva upplösningen. Istället byttes Hosianna-körerna till besvikna rop om korsfästelse. Folket ville inte ha honom som sin frälsare, kanske för att dem till slut hade förstått vad Jesus undervisning verkligen handlade om.

”Så kom du då till sist, du var en främling,

en mytgestalt som jag hört tals om.

Så många hade målat dina bilder

men det var bortom bilderna du kom.

Vi trodde du var användbar, till salu, 

vi skrev ditt namn på våra stridsbanér

vi byggde katedraler högt mot himlen

men du gick hela tiden längre ner.”

Jesus visste att de närmsta lärjungarna skulle svika honom. Ändå bjöd han dem på en sista måltid. Där dukade han upp för att illustrera det nya förbundet. Min kropp för er utgiven. Han såg in i deras ögon. En efter en av dem som satt runt bordet skulle på ett eller annat sätt svika honom. Ändå bjöd han dem in till att dela den nära stunden. För det är vad det nya förbundet handlar om. Vi är bjudna att komma nära, att förstå vår egna del i den stora helheten. Guds kärlek är för oss given – det är upp till oss att ta emot.

Så kom natten där ångesten blev så påtaglig att Jesus svettades blod. Lärjungarna somnade, inte ens nu förstod det vad Jesus sa. Han bad dem stanna uppe och vaka med honom, dela hans smärta och följa honom på den svåra vandringen. När Jesus sedan var fångad var det Petrus tur att förstå sin brustenhet och sårbarhet. Tre gånger förnekade han sin relation med Jesus. Tre gånger fick han möjlighet att stå upp för sin vän och ledare, tre gånger fick hans en chans att stå upp för det han själv trodde på. Men där vid den glödande eldstaden blir också han en svikare. Tuppen som gal kanske blev hans uppvaknande.

Men inte heller då stod han kvar. Vid korset stod tillslut bara kvinnorna kvar. De som knappt ens nämns i berättelsen men som vi ändå ser fanns där. Vi vet inte om kvinnorna fick samma frågor som männen, om också de förnekade sin relation. Men vi kan ana att de hanterade situationen annorlunda. De stod sist kvar vid korset och de gick tidigt till graven för att smörja den döda kroppen. 

Den tomma graven blev för mycket. Vad skulle de nu göra med allt som hänt? Vad skulle det bli av alla drömmar och ambitioner? Hur skulle resten av deras liv bli nu när de inte längre har någon att följa?

2. Du är ett barn som ligger på ett jordgolv

du fryser om vi inte griper in.

Du rör vid kroppar, hatar orättvisor.

du bjuder älskade på moget vin.

Du stiger ut ur alla tomma gravar

du är en vind som säger: det blir vår.

Du kommer som en flykting över bergen

du följer oss dit ingen annan når.

Åter till stranden där de har återvänt till sitt gamla liv. Petrus tog initiativet att ta upp de gamla sysslorna och flera av lärjungarna följde efter honom i båten. Kanske är det Petrus egna besvikelse som leder honom att så snabbt återgå till det gamla livet. Han klarade inte av att stå upp för Jesus, trots att han gett sitt ord på det. Men det gamla livet hade inte längre något att ge dem. Så är det när man gått vidare och vuxit ur en plats. Inte ens det gamla hemma var ett hem för dem och modlösa vänder de tillbaka till stranden.

Ofta är det just när vi till slut släpper taget och låter vilsenheten drabba oss som den nya stigen visar sig. På stranden väntade deras kallelse vidare. Jesus stod där och igen bröt han mot alla regler och visade hur Guds rike följer sina egna lagar. Vi behöver inte se hela bilden eller fullt ut förstå, att följa Jesus handlar ibland om att våga vara sårbar och gå ändå. Där på stranden gör de sedan ett viktigt möte. Jesus möter dem där de befinner sig. 

Ibland tror jag vi lurar oss att tro att vi måste göra något annat eller mer för att få tag i Jesus. Men alltsom oftast är det Jesus som går oss tillmötes. Han kommer dit vi är, även om det är på flykt eller mitt i besvikelsen över oss själva och de drömmar som gått i kras. Även om vi svikit både Gud och oss själva. I mötet med Jesus möter vi också vår egen brustenhet och det är alltid en inbjudan till upprättelse.

Lite senare i samma kapitel får vi följa hur Jesus tar med Petrus åt sidan för att, vid en annan glödande eld, tre gånger fråga om han älskade honom. Petrus blev där konfronterad med sitt svek. Han fick möjlighet att ta ansvar för sin sårbarhet och gavs på nytt en chans att ställa tillrätta. Han var modig och mötte Jesu blick och i den stunden blev hans framtid klar. 

Det är inte i det blinda följandet vi finner vår djupaste mening och vår livskallelse. Det är i vår smärta och insikt om vår egen otillräcklighet som kallelsen vilar. När vi släpper alla fasader och låter Jesus möta oss där vi verkligen är. Först då kan vi förstå vad ett sant lärjungaskap handlar om, då förstår vi varför Jesus var tvungen att lämna jorden. Han har gett oss nycklarna till vårt eget liv. Han bygger sitt bo i våra hjärtan, så att vi ska förstå att det inom oss finns kraft och visdom att göra det som är rätt. Han bemyndigar oss att gå vidare och fram, Guds rike föds i våra hjärtan och formas genom våra händer i den här världen. Genom vår tro som får beröra alla delar i våra liv.

Där på stranden får vi alla del av den eviga kallelsen. Det är den vi får vid ruinens brant. När besvikelsen är ett faktum. Där ställs vi inför de livsavgörande frågorna: kommer jag att gömma mig? Flyr jag tillbaka till det som var förr? Eller vågar jag möta Jesu blick där jag står just nu och anta utmaningen att det först och främst är jag själv som kan leda det liv jag ska leva? 

Mitt liv blir en lovsång när Jesus får röra vid min smärta och där skapa något nytt av allt det som gått itu. Där finns vårt hopp, i att nytt liv alltid skjuter upp bortom graven. Att det alltid finns mer. Så länge solen går upp finns det hopp! Men det är upp till oss att fortsätta ta emot Guds kärlek och ta stegen fram.

3. Du är den sång om livet som jag glömde

den sanning jag förråde dag för dag.

Jag svek mig själv: den spegel som jag gömde

bär dina bråddjup, dina anletsdrag.

Kom närmare, bli kvar hos mig.

Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen.

Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast som 

sjunger timmen innan gryningen.

Amen

För dig som vill fundera mer på det här med mening finns nu ett nytt avsnitt av Existentiell Hälsa podden ute och den här veckan samtalar vi om just detta! Finns där poddar finns eller genom att klicka här!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s