Ett hopp & livskonst

Jag trodde länge att det var mig det var fel på. Att skavet var mitt fel. Sen förstod jag att det inte var mig utan den kultur vi skapar i kyrkan. Så jag ägnade min kreativitet och mitt engagemang för att försöka förändra den. Sen insåg jag att det inte går att förändra för det sitter i själva strukturen och då försökte jag istället skapa något nytt. Den här gången måste jag göra något mer radikalt.

Jag har lagt mer än 20 år av mitt liv på den här frågan. Läst till en kandidatexamen i teologi på grund av den, gått tre olika bibelskolor för att bearbeta den. Jag har varit engagerad som ledare nationellt, lokalt och stått vid sidan av. Jag har varit med i församlingar i de flesta samfund och former som finns, i olika delar av landet. Jag har provat alla vägar som går innanför ramarna. De senaste fyra åren har jag försökt bygga en kyrka på nytt sätt, fortfarande innanför ramarna. Men nu är det dags för mig att prova andra vägar!

Jag har aldrig lockats av ett helylle frikyrkoliv. Jag lockas av revolutionärerna som stått upp för sin tro men framförallt för människor i nöd. Jag inspireras av den där mannen (Jesus) som bröt med normer, kulturer och traditioner för att peka på att det viktigaste är att vi lever i en relation med kärlekens källa och låter den källan prägla hela våra liv.

Det tog ganska lång tid för mig att inse att det där jag upplevde av skav faktiskt var en gåva. Inte alltid till mig personligen men till församlingen. Jag vet också att det inte alltid uppfattas som en gåva i församlingen. För mina frågor, min längtan efter rörelse och behov av förändring stör en ordning som många faktiskt älskar. Det är det svåra med församling. Att vi är olika och har olika behov och sätt att följa vår längtan. 

Men bara för att vi är olika behöver det inte innebära att mitt perspektiv är fel eller inte får plats. Jag tror snarare det är så att mitt perspektiv är viktigt i det stora hela. Och att jag behöver ta plats. Under många år väntade jag på att ledare och sammanhang skulle sätta sin godkänd stämpel på mig så att jag kunde känna frimodighet i mina gåvor och det jag upplever som min kallelse. 

Jag har slutat vänta på det. Jag vet att många backar upp mig och är glada för den jag är och det jag gör. Men det absolut mest avgörande har varit att våga tro på mig själv och det jag fått av gåvor och längtan.

Jag har lämnat kyrkan många gånger men Jesus har aldrig lämnat mig. Nu vet jag att jag aldrig kan lämna kyrkan för kyrka är något som jag är (det är bortom institutioner och organisationer). Och varhelst jag möter människor som längtar, brinner och känner frustrationen över världens orättvisor skapas min församlingsgemenskap. Det är också där jag kommer lägga mitt fokus framöver.

Jag är här för att stanna för mitt perspektiv är också viktigt. Jag är här för att stanna därför att det är Gud som bygger sin kyrka och jag får göra min del genom att vara den jag är, brinna för det jag brinner för och känna glädje i det liv som jag har fått. Oavsett om det följer de normer eller kulturer vi är vana vid.

Jag vet inte riktigt vad som väntar för mig nu. Jag tar ett nytt steg i tro för att satsa på det som bultar inom mig. Jag fortsätter följa Jesus, precis som jag alltid gjort. Min tro har burit mig genom ökenmarker och äventyr och ska nog hålla att fortsätta bygga livet med. Det blir fler böcker, kurser och jag drömmer om att kunna bjuda in till retreater. Jag fortsätter gärna predika, föreläsa och bidra med mina erfarenheter. Men först ska jag ta sommarlov!

(Större delen av den här texten använde jag hösten 2020 i kampanjen #härförattstanna som undersökte varför så många lämnar kyrkan. Nu får den beskriva mina steg framåt.)