Ett hopp & livskonst

Det tog lite längre tid än jag hade tänkt innan jag öppnade bloggen igen. De senaste åren slet mer på mig än jag ville erkänna och jag var trött. Jag är fortfarande trött och hösten har varit fullspäckad med två kursstarter (pluggar i höst) och ett bröllop (japp, äntligen!).

Men nu är jag redo att skriva om skavet, det är hög tid att jag gör det. Jag har burit på det sedan tonåren och arbetat hela mitt vuxna liv för att vara en konstruktiv kraft i det. Det finns så mycket uppdämt inom mig och i den process som jag nu står i är det viktigt att få sätta ord på allt jag ser och känner. Jag har känt mig väldigt ensam senaste tiden, under sommaren vällde vilsenhet över mig. Inga ord som vi vill höra från ”kristna ledare” men så är det och det är viktigt för mig att få dela det. Jag vet att det är fler än jag som bär på skav i relationen till kyrkan och tron. Många fler än jag som känner sig ensamma och vilsna.

Det är framförallt därför jag skriver. För jag vet att om jag känner mig ensam finns det många fler som gör det. Det är min motivation och drivkraft, att bryta tystnaden för dig som inte blivit lyssnad på, som blivit för obekväm, anklagats för att vara bitter eller som bara gick och lät allt vara som det är med resultatet att du blev andligt hemlös. Men bara att skriva detta skapar obehag i mig och jag behöver därför detta inlägg som en uppvärmning. Jag behöver kliva djupare än jag kunnat innan men det är mycket som hindrar mig av tankebyggnader jag ärvt eller blivit påprackad som jag behöver bryta med för att ens kunna det. Det får ta sin tid. Jag kan förstå dem som bara lämnar allt i tysthet. Som försvinner bort i tystnaden och skuggorna och blir till minnesbilder av något som en gång var. Det ligger dock inte för mig, har aldrig gjort. Jag upplever att det här är fortsättningen på min väg, min kallelse och jag har alltid varit trogen den och kommer försöka med det även fortsättningsvis. Även om det tar emot och känns jobbigt. Jag har ingen ambition om att förändra något längre men om jag kan skapa en mötesplats för andra med skavsår så vill jag göra det. Jag vet att många följer mig på olika håll och vill ta ansvar för den plattform mitt engagemang har skapat.

Idag är det ”world mental health day”, en dag jag brukar uppmärksamma och som jag vill göra i år igen. En del tycker att jag spretar i mina engagemang och ämnen men för mig hänger allt det här ihop. Den mentala hälsan hänger otroligt nära skavet, nära våra erfarenheter och sammanhang. Psykisk ohälsa uppstår aldrig ur tomma intet, vårt sätt att se på livet, våra erfarenheter och omständigheter påverkar hur vi mår. Man kan bli sjuk av miljöer som är destruktiva, man kan bli deprimerad av att inte bli hörd eller tagen på allvar. Om målet är hälsa behöver vi se över helheten för att skapa förutsättningarna för den!

Jag har upplevt ett skav större delen av mitt liv, idag kan jag se det delvis som en gåva. Men det har inte alltid känts så. Skavet innehåller så mycket av förtvivlan, skam, otrygghet och frustration. Länge trodde jag att det var mig det var fel på. Jobbar fortfarande med den känslan, det här året har jag känt mig så misslyckad. Allt jag arbetat för de senaste åren känns på ett sätt bortkastat. Jag har känt mig lurad och jag har varit besviken på mig själv. För att jag hela tiden faller in i samma hjulspår om och om igen.

Skavet ses sällan som en gåva i de sammanhang där skaven uppstår. Jag har fått höra att jag är bitter, ett lätt sätt att avfärda obekväma åsikter och erfarenheter på. Varför ska man lyssna på någon som klagar, kan vi inte fokusera på det som är positivt istället? Jag tror att utveckling och mognad kommer ur att vi vågar se helheten. Det är först när vi kan acceptera skuggsidorna som vi blir hela och där i helheten finns luft att andas för alla. Så länge vi flyr från skuggsidorna hamnar människor i kläm, vi riskerar att skada andra med vår okunskap och rädsla för det obekväma. Jag är trött på att hamna där i klämmen och det gör att jag har behövt ändra sättet jag lever och gör saker på. Jag behöver vara rädd om mig själv på ett nytt sätt än innan.

Det har varit en av de mest smärtsamma insikterna det här året. Jag känner mig hemlös för den plats som varit mitt andliga hem sedan jag var barn är inte en trygg plats för mig. Jag vet att det finns olika kyrkor och gemenskaper, vet att man kan vara kristen på olika sätt och det är vad jag också fortsättningsvis siktar på. Men det bryter samtidigt på många sätt med hur jag är fostrad och de förväntningar som finns på mig. Jag har varit en del av olika sammanhang och formationer hela mitt liv och måste någonstans inse att jag kommit till vägs ände.

Jag vaknade inatt av en dröm som var så levande och talande. Jag befann mig på en plats full av personer jag känner och träffat på under mina år i olika kristna sammanhang. När vi möttes kände jag mig naken och behövde svepa kläderna tätt omkring mig. När jag började tala försvann några på en gång och andra stannade kvar. Jag började gråta i drömmen för smärtan över att vi inte förstår varandra är stor. När jag vaknade fanns känslorna kvar i kroppen.

Det här är första inlägget i en serie som jag kommer publicera här på bloggen om SKAVET. En förvarning kanske, eller försiktig början på något nytt. För att bli förstådd behöver jag hur som helst börja med att berätta vad jag burit av skav hela livet. Så det är vad jag kommer att göra.

Min önskan är att den här serien kan starta samtal. Att igenkänning hos en del skapar förståelse hos andra. Jag önskar ödmjukhet från oss alla för jag vet att det här kan riva upp mycket känslor. Det jag delar är mina tankar och känslor, kommentera gärna och dela dina tankar nedanför inlägget!