Jag har de senaste två helgerna besökt församlingar och undervisat med utgångspunkt i att vara kyrka på nytt sätt. Jag vill fortsätta dela det som finns på mitt hjärta och jag tror att jag fortfarande har mycket att ge till olika sammanhang men desto viktigare att jag visar var jag står. Jag har inte längre någon ambition att förändra något däremot vill jag sätta ord på det som skaver och på så sätt bli tydligare i mitt budskap.

Under mina besök den här hösten har jag mött personer som med tårar i ögonen tackat mig för det jag delat. Som visat uppskattning för mitt perspektiv och som också känner skavet på olika sätt. Det tar jag inte lätt på. Jag vill fortsätta förvalta det på det sätt jag kan.

En anledning till att det tar emot så att dela detta är för den stora tystnaden. Den rör så många fler ämnen men är väldigt påtaglig när det kommer till varför människor lämnar. Jag vet att det kan samtalas om i mindre grupper, av dem som lämnat eller hos närstående. Kanske någon gång bland ledare eller pastorer. Men oftast råder det en stor tystnad kring varför människor väljer att lämna församlingen och ibland också tron.

Det hade varit så mycket enklare att ge rum för tystnaden. Men jag vet att jag skulle göra mig själv en otjänst i det. För tystnadskulturen är så mycket större än att bara handla om varför man lämnar kyrkan. Tystnaden används hela tiden som ett verktyg. Tystnaden visar var vi har vår lojalitet och den är i rädslan. Av rädsla säger vi inget offentligt. Av rädsla tar vi inte upp ämnen som är obekväma eller som kan röra upp en massa känslor. Av rädsla för eventuella konsekvenser är vi tysta om sådant som händer för att inte förstöra den bild vi vill att andra ska ha av oss. Av rädsla har också jag varit tyst om frågor som är viktiga för mig. För att jag ska bli fri behöver jag därför bryta tystnaden men det är inte utan medföljande kamp.

Det handlar inte bara om att vi inte tar ställning. Tystnadskulturen handlar också om att vi inte vågar prata om sådant som känns, saker vi varit med om eller som på något sätt stör ordningen. När vi inte pratar om vad vi är med om och hur det känns att leva kan vi börja tro att det bara är vi. Det är då vi börjar tro att det bara är mig det är något fel på. Att jag tagit fel, missförstått på något sätt eller förtjänat den behandlingen. När vi inte pratar med varandra öppet om det som är svårt blir det svåra ännu värre att leva med.

Att prata om att man mår dåligt är ett annat område vi är tysta på. Vi pratar inte med varandra om de svåra tankarna och det gör att vi går runt med dem själva. Det mest effektiva botemedlet för självmord är att prata om det som känns. Det låter kanske simpelt men det är faktiskt så enkelt och av den anledningen är det ännu viktigare att vi bryter med tystnaden på alla områden den härjar på.

Tystnadskulturen täcker mellanrummet kring många av våra erfarenheter. Tystnad är ett undvikande och det är otroligt effektivt att använda i större grupper och organisationer. I samband med #metoo blev det tydligt hur tystnadskulturen möjliggör övergrepp av olika slag. För en som blivit utsatt för någon form av övergrepp inom kyrkan är tystnadskulturen extra påtaglig. Den som gör sin röst hörd och berättar vad den varit med om riskerar en dubbel bestraffning då man anses vara ett problem om man tar upp vad man varit med om. När man studerar de kyrkliga uppropen om #metoo blir det tydligt hur tystnadskulturen varit en bidragande orsak till att skadorna blivit så allvarliga. Tystnaden möjliggör övergrepp genom att vi inte tar itu med det verkliga problemet. Vi försöker städa undan det bakom kulisserna och skjuter på så sätt problemet framför oss. Det blir också en grogrund av rädsla där vi inte vill berätta eftersom att det skapar oordning eller förstör det varumärke/rykte vi försöker skapa.

Tystnaden skadar när någon som blivit utsatt eller varit med om något svårt inte hittar någon miljö där man kan dela sina känslor på. Det gör ofta skadan ännu värre. När vi inte kan bearbeta våra känslor tillsammans med andra blir traumat ännu värre och riskerar att få större konsekvenser än nödvändigt.

Jag skrev en debattartikel om tystnadskulturen för ett par veckor sedan tillsammans med flera andra ledare inom kyrkan, du kan läsa den här. När vi nu återgår till det normala har vi ett ypperligt tillfälle att välja hur vi vill att det nya normala ska se ut. Jag vill inte ha med någon tystnadskultur i det liv jag nu skapar. Därför har jag nu påbörjat min serie om SKAVET.

Det här med #metoo har jag anledning att återkomma till i poster framöver. Men jag vill redan nu pusha för att jag på onsdag 27/10 kl.19.30 håller en föreläsning om ”Kyrkan och #metoo” som är ett samtalsmaterial jag tagit fram på uppdrag av Studieförbundet Bilda. Det är ett material som ska hjälpa till att bryta tystnaden kring ett ämne som är särskilt svårt att tala om i våra miljöer, men desto viktigare. Vill du veta mer eller anmäla dig till föreläsningen kan du klicka på den här länken.

Tack för att du läser och för de reaktioner jag fått hittills av mitt skrivande, det uppmuntrar mig att fortsätta!

3 reaktioner till “Skavet – tystnadskulturen

  1. Den där tystnaden gör ont. Det är inte förrän man bryter mot frikyrkans normer som man märker av den. När man mest av allt behöver bli lyssnad på blir det bara tyst. Inte förrän jag själv gick över gränsen har jag förstått hur skadlig den där tystnaden är och hur vi fostras in i den i frikyrkan (väldigt bred pensel, jag vet…).

      1. Ja, dels en chock, dels kommer även den smärtsamma insikten om att man nog själv varit en del i detta gentemot andra utan att förstå den skada det åsamkar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s