Jag försöker sätta ord på det som skavt genom hela mitt liv. Sådant som jag hela livet har försökt vara en positiv och kreativ kraft för. Men jag har insett att jag har stångats blodig i ett system som jag inte har rätt att stångas i. Det är inte min plats att försöka ändra på något som inte vill förändras. Det jag ser och drömmer om får inte rum innanför de ramar som jag växt upp i och det har sköljt över mig som olika chockvågor under de senaste åren.

Jag har försökt vara tydlig med vad jag tror och försökt bygga men det har blivit otydligt eftersom jag fortsatt att göra det i sammanhang präglade av ett helt annat systemtänk än det jag har. Samtidigt har jag hela tiden trott att vi delar samma längtan, jag tror jag gör det med många i kyrkan även om vi inte alltid delar samma slutsatser. Jag har kommit till den punkten att jag inte kan fortsätta på samma sätt som innan. Min kropp säger ifrån, jag blir sjuk av det och det har varit en otrolig smärtsam insikt jag gjort senaste året. Sjuk av att hela tiden slå i glastak och behöva kämpa för att vara den jag är. Jag som vigt mitt liv åt att engagera mig för det nya och investerat mitt allt i de sammanhang jag varit i. Det kanske inte ens är ett skav jag känt, det kanske är mer fundamentalt än så? Jag vill inte vara dramatisk och samtidigt behöver jag vara sann mot mig själv och gå den väg som är min att vandra. Något jag upplevt att jag i kyrkans värld alltid blivit uppmuntrad att göra (så länge det innebär att jag fortsätter att gå innanför ramarna). Men det är dags för mig nu att gå min väg även om det innebär att jag lämnar ramar som jag tidigare förhållit mig till. Jag kan inte vara sann om jag inte gör det.

Jag har lärt mig att den kristna andligheten gestaltas i gemenskapen men för att tillhöra den gemenskapen behöver du göra avkall på delar av dig själv. Den sorts gemenskap vi bygger i kyrkan gör inte plats för individer, vi skäller snarare på individualiteten och ser det som vår tids största hot. För att vara del av kyrkan behöver du formas in i den mall som är aktuell för den gemenskap du söker tillhörighet i. Om du på något sätt avviker kan du inte omslutas av värmen (som gemenskapen för en del faktiskt innebär). Därför är det så viktigt att tala om gränserna, vad som skiljer innanför från utanför. Här blir symbolfrågor viktiga som sexualitet, teologi, språk och kultur. Vi främjar en viss kultur och identitet. Vi säger att det är av kärlek och att de som inte passar in av någon anledning aldrig kan nå full frihet om de inte gör vad de kan för att bli en del av gemenskapen. Den som lärt sig tro på den sortens gemenskap och tror att det är enda vägen har bara en väg att gå. Det smärtar mig så att vi är så många som trott på det där och fortfarande gör.

Jag har varit så mån om att tillhöra att jag förlorat mig själv. Någonstans också tänkt att det är rätt så, Jesus säger ju att den som vill följa honom måste förneka sig själv och ta sitt kors (Matteusevangeliet 16:24). Men jag har en annan förståelse av den texten idag och tror inte längre det handlar om att jag ska försaka mig själv för att vara en del av en särskild gemenskap. Snarare tvärtom, det handlar om att ta sig själv och det liv man fått på största allvar. Att våga ställa sig på den sida som väljer livet även om det kostar en allt. Jag har nog tänkt att det är så jag läst texten men det är inte så jag har levt den. För det kostade för mycket, rädslan hade mig i sitt grepp.

Jag tror att varje generation har sitt uppvaknande att göra. Att varje individ har en egen erövring av livet att göra. Men det är mycket som håller oss borta från att göra det. Jag har fått näring av Jesu undervisning att göra just en sådan erövring av det liv som blev mitt men det är också just det som krockar med de system jag nu lämnar. Det handlar om att vara människa fullt ut i den tid jag lever i här och nu. Att omfamna allt utan skam eller rädsla och skapa rum för försoning och upprättelse.

Jag vill vara människa fullt ut, vill leva helhjärtat, satsa på det jag tror på och vara sann. Livet är en sådan oerhörd gåva och jag vill inte ge bort mer av det till rädslan. Jag tror fortfarande att gemenskap behövs i livet men den behöver inte organiseras på ett särskilt sätt eller innehålla särskilda punkter. Jag tror vi bygger gemenskap där individer vågar visa sig själva fullt ut inför varandra. De rummen vill jag ge mer tid till var de än visar sig eller med vem det än är. Jag vill inte längre dela upp människor i olika grupper av med eller emot, innanför eller utanför, inte söka värva någon till något annat än att bli sitt fulla jag. Jag vill möta varenda människa som den unika gåva hen är och vara en kraft av frigörelse var jag helst rör mig.

Det viger jag mitt liv till och det har aldrig egentligen funnits någon annan kallelse för mig men jag har lurats att tro att jag bara kan göra det fullt ut inom ramar som andra satt upp. Om det är en medelålderskris eller bara en botten som är nådd spelar ingen roll, vägen fram går genom friheten.

2 reaktioner till “Skavet – försaka sig själv för tillhörigheten

  1. Jag spenderade min tonårstid i ett sammanhang där formen som alla skulle stöpas i var trång och bilden som förmedlades av vem Gud är var snäv. Jag ville inte passa in men känslan av utanförskap präglar nog fortfarande mitt liv.

    1. Tack för att du delar. Jag tror många känner igen sig i det där.

      Inte alltid så att man vill välja bort en gemenskap. Det är ett högt pris ibland att välja det liv man själv vill leva och inte bara styras av det som är godkänt för att tillhöra gemenskapen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s