Ett hopp & livskonst

Något av det som skavt allra mest under de senaste åren har varit vad som dominerat samtal förda i och av kyrkan under pandemin. En av de mest högljudda har varit kampen om att få fira gudstjänst mitt under pågående pandemi. Jag förstår behovet av gemenskap och också av sammanhang som ger hopp under en stor kris som den vi gått igenom, och ännu inte sett slutet på. Men borde inte det folk som säger sig ha ett hopp som bär genom allt kunna vara just de hoppbärare som den här tiden kräver? Borde det inte vara så att vi som kyrka är rustade att vara ljus för människor just i en tid som denna?

Istället har den stora frågan som nått utanför ”kyrkans väggar” och samlat ett brett engagemang från ”kyrkans” håll varit rätten att få gå på gudstjänst.

Firar vi inte gudstjänst varje dag när vi bär hopp under mörka tider? Är vi inte själva en predikan när vi väljer att vara ljus för någon annan?

Jag tappade min röst och min arbetsglädje under pandemin. För samtidigt som hela världen gick in i detta kristillstånd ökade också konflikterna kring min anställning och det arbete jag utförde. Jag fick lägga mycket av min energi på konflikthantering och att hitta vägar fram. Jag hade velat göra så mycket mer som den del av kyrkan jag var/är.

Kanske var det fler som hamnade i den sortens situation och därför inte kunde göra sin röst hörd? Men det förklarar inte alla de debatter, artiklar och inlägg som handlade om paniken över att inte få gå till ”Kyrkan”. Som att kyrkan är begränsad till en tid och en lokal. Det förklarar inte hur ledare hamnade i identitetskris när de inte kunde predika som de brukade på söndagförmiddagarna. Det förklarar inte kraven på att öppna kyrkan så att människor fick utöva sin religionsfrihet tillsammans.

Är inte vår tro starkare än så? Är den så beroende av traditioner, lokaler och verksamheter för att hålla oss uppe?

Jag trodde vi närde en egen relation till något större som gör oss livskraftiga och tåliga för livets alla omständigheter? Om vår tro är så beroende av yttre påverkan behöver vi fundera över hur djup den faktiskt är. Går den ned i mina egna avgrunder? Har jag mött mitt mörker och där fått pröva om min tro bär?

Det skaver i mig därför att jag ser att frukten av den verksamhet vi ägnar så mycket av vår tid till inte bygger den kyrka vår tid behöver. Och därför vet jag inte ens om det går att tala om det vi gör som kyrka längre. Det är något annat vi håller på med.

Jag läste imorse att var 8:e vuxen i Sverige går på antidepressiva läkemedel, och WHO befarar att nästa stora globala pandemi är inom psykisk ohälsa. Det är en existentiell kris som kräver något helt annat än tabletter eller vaccin för att bota.

Jag slutade som pionjärpastor under pandemin, de erfarenheter jag samlat på mig under mina år som engagerad både som anställd och på andra sätt i kyrkliga sammanhang har fört mig hit där jag är idag. Jag har varit med om för mycket för att gå tillbaka, dörrarna är för längesedan stängda för det livet. Jag vill fortsätta med det arbete jag utfört de senaste åren men behöver hitta en annan finansiering för det. Just nu vidareutbildar jag mig inom existentiell vägledning och kommer inom kort kunna ta emot klienter för samtal. Det är ett steg för mig att bidra till att skapa bättre förutsättningar i samhället inför de kriser som väntar framöver. Jag vill fortsätta göra vad jag kan med det jag har för att vi människor ska kunna leva sitt liv tillfullo. Jag vill fortsätta erbjuda träning av de existentiella musklerna, av hopp, tillit, förundran, tacksamhet och mening osv. Det är sådana faktorer som håller oss friska också på ett mentalt plan. Det är vad jag önskat att kyrkan var proffs på i den tid vi lever i, att det skulle vara en plats där den existentiella hälsan var så pass god att man också blev en verklig resurs i samhället när krisen kommer. För att de ska ske behöver vi leva i kontakt med den tid vi lever i, förstå de frågor människor brottas med idag. Jag har rivit mina väggar mot världen och vill ägna min tid åt att vara närvarande här, jag vill använda det språk som man talar så att vi kan förstå varandra när vi talar om stora frågor om livets mening och innehåll.

På ”kyrkospråk” fortsätter jag följa Jesus, på vanlig svenska vill jag leva ett sant och genuint liv där jag fortsätter stå upp för kärlek, fred och rättvisa. I och med det kommer jag fortsätta ett tag till med att skriva om det som skaver i det jag nu försöker lämna bakom mig. Den Gud jag tror på är mycket större än de ramar jag lärt mig förhålla mig till och jag tänker fortsätta utforska livet frimodigt. Det var mycket av skavet som blev extra kännbart under pandemin, ett annat ämne är hur frikyrkan ägnade stor del av tiden på att diskutera hbtqi-personers plats i kyrkan. Det ämnet kräver minst ett eget inlägg och det kommer inom kort men jag vill redan nu säga förlåt. Jag vill av hela mitt hjärta be om förlåtelse för att jag varit så tyst om era självklara rättigheter att frimodigt rusa fram till Gud på samma villkor som alla andra.

Nu har jag rutit ifrån tillräckligt för idag. Önskar dig en fortsatt skön dag där du är! /Josefin