Adventstiden är en av mina favorithögtider på året. Den fyller en så viktig existentiell funktion för mig. Det har den alltid gjort.

Det här är ett skav-inlägg av ett annat slag. Ett mer hudlöst inlägg.

Första advent och vi sjunger om att öppna våra hjärtans portar vida. Öppna dem för ljuset och för kärleken. Jag älskar bibeltexten om hur Jesus rider in i Jerusalem och hälsas som en konung. För den avslöjar oss människor så otroligt mycket.

De la sina mantlar på vägen, bröt palmblad och viftade. Det såg nog ståtligt ut, en riktigt hoppfull folkfest. Körsång i många stämmor, familjefest, uppklätt och välordnat. Folket kraftsamlar för att visa sin styrka och kämparglöd. Äntligen skulle förtryckarna segras av en ny kung, en som kom ur folket.

Nästa scen får vi se Jesus rida in i staden. Inte på en ståtlig vit häst som skulle markera hans auktoritet. Inte med guld och dyrbara klädnader som skulle visa på hans makt och värdighet.

Han rider in på ett åsneföl, hans fötter måste nästan ha släpats i marken. Hans huvud kan inte ha varit särskilt högt ovanför de medellånga i folkskaran. Vad var det här för stridherre? Hur skulle ockupationsmakten störtas av den här mannen? När jag ser det framför mig känner jag hur motbjudande det är. Det väcker rädsla och obehag. Han är inte vad jag hade tänkt eller hoppats på. Han är inte muskulös och dominant, välkammad, välartikulerad och för sig inte särskilt värdigt bland fint folk. Han väcker avsky i mig, hånar han mig eller? Vad tror han att han håller på med?

Samtidigt är det något som lockar mig in djupare i berättelsen. Jag ser mig själv där i folkskaran. Kämpandes för att få mitt liv att hålla ihop i en värld som inte tar hänsyn till mig och mina behov. Vill inte visa mig svag men faller hela tiden. Vill inte vara ömtålig men klarar mig inte själv. Jag är så arg på alla som inte kan bättre. Som inte beter sig. Vill sätta dit dem, vill att någon annan trycker till ordentligt så att jag för en stund får känna mig stadig. Ju hårdare ord desto bättre, ju kraftigare tag desto mer trygg blir jag – tror jag.

Och så kommer han ridandes närmare platsen där jag står. Det går inte särskilt fort och folkets jublande är öronbedövande, jag börjar svettas och funderar på att ta mig därifrån. Vill inte vara kvar i det här kaoset mer. Precis när jag tar sats och ska ta ett steg bort tittar jag upp från marken och möter då ett par stadiga, mörkbruna ögon i ett ansikte som verkar rymma hela mänsklighetens sorger.

Jag känner mig helt plötsligt naken där jag står. Avslöjad.

Hans blick genomtränger mig så att jag får syn på mig själv där jag står. Blicken är inte dömande men den är avslöjande. Jag kan inte gömma mig bakom något, jag står där med min mänsklighet framför honom. Varför kunde han inte bara vara som alla andra? Varför kunde han inte bara spela det där spelet så vi kunde fortsätta som vanligt? Varför måste han dra upp allt det här mörka i mig som jag arbetat så hårt på att trycka åt sidan?

Han stannar inte upp för mig utan fortsätter sitt ”intåg” i staden. Jag står kvar, förödmjukad och samtidigt befriad. Jag har mött sanningen om mig själv i mitt allra mörkaste och jag står kvar.

Vad är det jag ska öppna upp mitt hjärta för i advent? Allt det fula, obehagliga, skamfyllda som jag flyr ifrån. Som jag ständigt stänger mitt hjärta för. Som jag vägrar acceptera. Både hos mig själv och i andra.

Som att jag inte vill ses som skör. Orden ekar inom mig ”du är skadad det är därför du reagerar som du gör”. Känsligare än alla andra har jag inte rätt till min upplevelse. Det är ju bara jag som är ömtålig. Jag måste bara skaffa lite hårdare hud och pannben.

Men hur ska ljuset kunna sippra in till hjärtat om jag bygger mitt skal så hårt att ord inte berör?

Mitt i den mörkaste tiden på året lever vi med en berättelse om ett ljus som föds in i våra hjärtan. Ett ljus som funnits sedan tidens början och kommer finnas när tiden nått sitt slut. Varje år blir jag påmind om att det är genom sårbarheten jag finner den styrka jag behöver som människa.

Det är i det nakna erkännandet om vem jag är som min räddning finns. Det är där jag kan känna samhörighet med hela världen.

Och tiden börjar väldigt pedagogiskt, för att vi ska kunna göra plats för ljuset behöver vi först omfamna mörkret. Jag behöver öppna mitt hjärtas portar för obehaget, för det som väcker skammen i mig. Tillåta den avslöjande blicken att genomtränga mig. Möta mig själv där jag står, möta sanningen om mig.

Om vi fortsätter läsa i bibeltexten ser vi att bara några dagar efter det så kallade intåget samlas folkskaran på nytt. Den här gången ropar de inte ”hosianna (vår räddning)” istället ropar de ”korsfäst honom”.

Så avslöjas vårt verkliga mörker. Vid korset står inte många människor kvar.

Första advent är brutal och inte särskilt finstämd som vi ofta får se den i våra kyrkor och katedraler. Vi jublar över ljuset som ska födas in i världen och rusar fram i berättelsen för vi vill så gärna ha fest och god stämning. Men för att komma dit behöver vi också mörkret. Det är inget vi ska fly ifrån, i det beckmörka skavandet finns det vi behöver för det liv vi längtar efter. Våra hjärtan vaknar först efter att vi omfamnat det avgrundsdjupa mörket.

Ane Brun beskriver det så vackert i den här sången.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s