Ett hopp & livskonst

2021 var året jag slutligen släppte taget om allt som det någonsin går att släppa taget om. Jag trodde jag var klar med raset men det rasade ännu mer under 2021.

I förrådet på övervåningen hänger min prästkrage, jag vet inte om jag någonsin kommer använda den igen. Bara tanken har skapat smärta i mig senaste månaderna. Jag älskade uppgifterna som kom med kragen, älskade att få förtroendet att ta hand om olika övergångar i livet. Följa med en stund på livets vandring och vara trygg där. Minnet har huggit till i brösten när jag stökat omkring bland mina flyttkartonger och stött på kragen. Vem är jag utan den där vita lilla markören? Vad kommer jag att bli? Kommer jag någonsin hitta en plats där jag känner mig lika självklar igen?

Ovissheten har stundvis gjort det svårt att lyssna på frågorna, tvivlet hade överhanden.

Jag släppte inte taget i frustration utan i kärlek. Allt man krampaktigt försöker hålla fast vid är redan förlorat, oavsett om man känner sig redo för det eller inte. Jag kunde inte hålla fast och samtidigt vara sann mot mig själv och min omgivning. Det var ett vägskäl jag stått vid så många gånger tidigare och jag visste att det bara fanns en väg som leder till frihet och liv – den att vara sann mot mig själv, mot livet och mina medmänniskor.

2021 var året jag förlorade mig själv och tappade fotfästet till vilsenheten och sorgen. Året då jag förstod att det finns så mycket mer att upptäcka av kärlekens väg i mig. Ett år av uppvaknande och frigörelse. Jag släppte taget för att skapa utrymme och jag insåg att den rörelsen var en efterlängtad sådan, något jag längtat efter så länge men inte förstått vad den handlade om. Det är inget misslyckande, jag tror snarare det är så att längtan vecklar ut sig ju mer vi vandrar på dess stig. Vi ser inte allt klart från början utan det är när vi vågar gå i längtans riktning som det visar sig. Det var nu jag var redo för det steget som skapade luften mina lungor behövde andas.

”Det är inte när livet är som roligast att leva som vi utmanas att välja kärlekens och tillitens väg utan när det är som allra svårast. Det är då kärlekens väg förvandlar oss till de människor vi innerst inne längtar efter att vara. Det är tack vare brustenheten som vi hittar rätt på vår sanna identitet och styrka” (Från förra årets nyårsreflektion, länk här)

Jag läste förra årets nyårsreflektion för en stund sedan och påmindes om var jag befann mig då. Jag satt på samma plats i soffan som nu, med min livskamrat mitt emot mig. Jag känner igen mig och samtidigt inte. Det är lätt att skriva sådana där ord, även om jag vet att de kommer ur dyrbara erfarenheter. Det är att leva de där orden som är den stora utmaningen. Det jag skriver brukar bli till ledstjärnor för mig, jag vill vara en som lever som hon lär, jag vet vad det kostar, tro mig. Det är inte enkelt att släppa taget om det som är ens trygghet eller det man känner till. Det är inte lätt att ge upp områden och platser som man älskar. Samtidigt är det ibland nödvändigt för att fortsätta utvecklas och växa. Allt som har liv växer och utvecklas, det är en av livssanningarna jag lever med, som ständigt påminner mig om att fortsätta våga.

Jag gjorde det, vågade släppa taget och jag tog mig igenom 2021 med hoppet i behåll. På andra sidan vet jag inte om jag någonsin vill se mig som pastor igen, samtidigt som jag accepterat att det är en del av min historia och en del av den jag är. Det finns nya områden och nya sätt att verka på. Jag tror jag kan få finnas med i livets övergångar även framöver, vi behöver bara hitta andra former för det. Jag har påbörjat en process av frigörelse, har under sista delen av 2021 börjat skriva om skavet. Det har varit dags länge att ta bladet från munnen och kliva ut i min fulla styrka. Det ska jag fortsätta med under 2022.

Jag har inga nyårslöften men sedan många år tillbaka brukar jag sätta intentioner eller ha temaord för året som ligger framför. Målet är att växa i kärlek till mig själv, till livet själv och min omvärld. Det här året är det några särskilda ord som jag har fastnat för.

Jag vill dyka upp -stå kvar och möta det som kommer mot mig. Vara närvarande – tillåta mig att vara ofärdig. Jag vill djupandas mer – finna mig där i lugnet. Jag vill fortsätta göra mitt bästa – och lära mig vara mer barmhärtig mot mig själv.

Jag behöver kanske inte veta vad jag ska bli för något, det kanske kan räcka med att dyka upp i nuet som den människa jag vill vara. Vad andra ser mig som, eller vilken funktion jag får fylla i den här världen får andra bedöma och visa sig. Jag tar nu siktet på ett ljust 2022, jag ser knoppar som ska brista ut i nya färger, jag ser nya horisonter bre ut sig och jag kan säga efter hårt arbete – jag har hittat hem! Den här gången varken i något sammanhang eller en särskild plats, utan i mig själv. Jag släppte taget om allt som jag trodde var jag för att upptäcka att bortom alla ramar och förutbestämda mål fanns någon som var tillräcklig oavsett allt det där runt omkring. Det är en av de största gåvorna jag tar med mig från det smärtsamma 2021 och som jag aldrig någonsin vill göra ogjort!

Året har gett mig så mycket att vara tacksam för vilket bilderna nedan kan ge en glimt av!