Första månaden på den nya året gick fort förbi, jag tog mig igenom tre stormar, två hemtentor, en resa till fastlandet och mycket mer. Jag bekantar mig mer med livet på en ö där stormar hör till en del av förutsättningarna. Jag är mer van vid andra typer av stormar och inte så van vid dem som naturen ger. Förra söndagen predikade jag i en församling här i Visby och jag var nervös att sätta mig i bilen mitt under pågående storm. Inifrån vårat lilla hus lät stormen så farlig men när jag kom ut hörde jag fåglarna kvittra för första gången i år.
Gudstjänsten inleddes med att vi påmindes om att stormar inte behöver komma bara med negativa konsekvenser. Stormar kan också fylla Östersjön med nytt friskt vatten vilket skapar förutsättningar för återhämtning och helande. Det är sant inte bara för havsmiljön utan även för vår inre värld.
Stormar är sällan särskilt sköna eller välkomna men de hör till livet, de hör till årstiderna. Ibland om det förekommer ovanligt många stormar kan man behöva se över vad det beror på. Klimatförändringarna på grund av människans livsstil sägs vara en anledning till ökat extremväder.
Hur ställer du dig till livets olika stormar?
En storm kan komma plötsligt och riva upp väldigt mycket till ytan men den kan också byggas över tid och skapa en känsla av skav eller obehag. Som att något inte stämmer även om det är svårt att sätta ord på exakt vad. Jag har levt med olika stormar hela livet, några inombords på grund erfarenheter jag inte haft verktyg att bearbeta på rätt sätt. Andra stormar har kommit av situationer där personligheter krockat eller viljor gått åt olika håll. Allt det där hör till livet, det formar och utvecklar oss till de individer vi är.
Jag tror att stormarna eller skavet är verktyg för oss att komma i kontakt med hjärtat. Det är så lätt att fastna i vardagens rutiner, i relationens invanda mönster och i olika tankegångar som får livet att stagnera. Vi märker det inte alltid på en gång, men rätt vad det är står vi på en plats där vi står still och där tystnaden eller lugnet skapar oro i oss. När vi inte lyssnar till skavet blir lätt tystnad eller avsaknad av aktivitet ett hot. Tystnaden gör nämligen att vi kan känna den där känslan av obehag. När vi stannar upp en stund finns risken att tankarna och känslorna hinner ikapp. Det är läskigt för de kanske säger något som ställer allt på sin spets? De kanske får marken att rämna lite? Kanske ifrågasätter känslorna och tankarna något som jag tagit för givet eller byggt hela mitt liv på?
Det kan kännas som att vi gör bäst i att inte lyssna på det där, fortsätta köra på, fortsätta öka takten eller fylla på med nya aktiviteter. Att det kloka är att hålla de där tankarna och känslorna på avstånd. Men de kommer inte försvinna, om vi inte lyssnar omformas de till smärta i kroppen och om vi ändå inte vill stanna upp skriker de högre tills vi inte längre har något annat val än att lyssna. Då har vi en rejäl orkan att ta hand om som varesig vi vill det eller inte kommer att förändra landskapet i våra liv.
Jag har försökt skriva om sådant som skavt i min relation till ”Kyrkan”, jag har på ett sätt bara börjat med det och samtidigt känner jag mig färdig. Jag har tagit steg bort från miljöer som orsakat skav och lett till stormar i mitt liv och tystnaden har omslutit mig med en läkande vila. Jag vill fortsätta skriva om det som skaver, det kommer handla om ”Kyrkan” men också om annat eftersom min värld innehåller så mycket mer. Jag har lagt min ”pastorskrage” på hyllan och slutit fred med att det blev så. Däremot kommer jag fortsätta predika så länge någon bjuder mig att göra det och jag har något att säga. Den största gåvan jag kan ge till det sammanhang jag växt upp i och formats av är att berätta om det som inte blev så bra, inte för att förstöra eller rasera något utan för att skapa bättre förutsättningar. Jag ser mitt skav som en gåva eftersom jag vet att det kan leda till mognad och utveckling.
Stormar är sällan välkomna, de stökar till och kan riva ned saker vi försökt bygga upp. Men de kommer också med gåvor till oss som hjälper oss att bygga en stadigare grund. Kanske kan de till och med öppna upp för nytt friskt vatten som får mörka dyiga bottnar att få nytt liv igen!
Ett hopp & livskonst 