Ett hopp & livskonst

Vi klämde hela serien med ”Gud som haver barnen kär” som finns på SVT häromdagen och jag måste säga att det var efterlängtat att få ta del av dessa berättelser. Alla har inte farit illa av att växa upp i en religiös kontext men en del har det och det är viktigt att lyssna till dem. Inte bara för att ge dem en chans till upprättelse utan framförallt för att lyssna till hur saker som görs i all välmening ändå kan bli så fel.

Sedan serien släpptes har många känt ett behov av att påpeka att ”inte alla” som växt upp i kyrkan farit illa, eller att ”inte alla” religiösa sammanhang är på det sättet. Det är självklart att det inte är så. Men det finns personer som far illa och det är viktigt att förstå varför så att vi inte fortsätter upprepa samma misstag om och om igen (som är fallet i dessa exempel). Det är framförallt de som på något litet vis avviker som alltid far illa i den grupp de tillhör. Det spelar ingen roll om du är kristen, muslim, idrottare eller socialdemokrat. Om du växer upp i ett sammanhang där utgångspunkten är att det finns en sanning och det är den du ska rätta dig efter för att tillhöra så kommer du att fara illa om du av någon anledning ifrågasätter den sanningen. Det är inte säkert att detta ifrågasättande görs medvetet, men den som av någon anledning avviker från normen kommer att få känna på stinget som det innebär. Ofta blir det internaliserat också eftersom man kanske inte känner till någon annan värld eller sanning och därför börjar tro att det är ”mig det är fel på”.

Jag tycker serien är bra och viktig och den lyfter fram likheten mellan de olika berättelserna. Det jag hade önskat att serien kunde ta ännu mer fasta på är just det som är likt, nämligen strukturerna. Strukturerna visar bland annat en tydlig gräns mellan innanför och utanför, hur viktigt det är att följa vissa regler för att passa in, vad som händer om du av någon anledning inte passar in. Teologin är verktyget för att få människorna att underordna sig strukturerna. Strukturerna talar om gemenskapens mörka sida, de finns i alla former av grupper och det är när vi inte är medvetna om dem eller inte vill kännas vid dem som det blir farligt.

När en gemenskap säger sig bygga på kärlek, på respekt och allas lika värde men sedan misslyckas med att förmedla det till en mångfald, är det tillslut något annat som kommuniceras. När man sedan inte vill lyssna på de som farit illa utan skjuter det ifrån sig, då blir gemenskapen farlig på riktigt.

Ingen gemenskap är fri från den här dynamiken, gemenskapen stärks av ett tydligt vi/dem förhållande, bygger på en gemensam värdegrund och världsbild. Det är inte nödvändigtvis där problemet ligger utan i hur vi förhåller oss till dem som av någon anledning avviker från det som vi anser är gemensamt. Om vi säger att vi vill bygga en kärleksfull och inkluderande gemenskap blir det därför ännu viktigare att faktiskt göra det och hela tiden bearbeta och arbeta på fördomar och relationen till det avvikande. Det blir viktigt att påminna sig själv och andra om blinda fläckar och vara ödmjuk inför att vi inte alltid lyckas hela vägen. Om man inte vill bygga den typen av inkluderande gemenskap blir det viktigt att tydligt kommunicera det och i de fallen tycker jag en åldersgräns för när man kan delta är rimlig. Jag tror det är viktigt att vi kan tillåta en mångfald av grupper och tillhörigheter i vårat samhälle, men med frihet kommer ansvar och här har vi en hel del att lära.

Det är på tiden att dessa berättelser kommer fram och jag hoppas att det på sikt kan leda till konstruktiva sanningar. Tills dess vill jag avsluta med några frågor för dig som vill ta ämnet på allvar för egen del.

• Hur förhåller jag mig till det som är annorlunda?
• Hur reagerar jag på det som är okänt för mig?
• Vilket steg kan jag ta idag för att ge mer utrymme för olikhet i mitt liv?