Jag hörde det uttrycket första gången när jag var ny som pastor. Det var en tuff omställning för mig, jag minns att jag grät nån gång varje vecka i ett halvår. Jag kunde inte sätta ord på vad det var som hände då men jag kan se så här i efterhand att det var en nedmontering av min mänsklighet som skedde. Jag kan inte riktigt säga hur det kom sig, min närmsta kollega som introducerade mig i yrket rent konkret var den som gjorde mig bekant med uttrycket om att vara vackert mänsklig. Han sa det på ett sätt som var både förlösande och befriande men det hjälpte ändå inte.

Jag kan se det så här i efterhand att jag lämnade något vackert och dyrbart bakom mig när jag tog tjänsten som pastor. Innan dess hade jag arbetat som projektledare, som kreativt ansvarig och som butikschef samtidigt som jag varit ideellt engagerad i en stor kristen ungdomsorganisation. Under en tid var jag dess ordförande och fungerade både som ledare för rörelsen och som arbetsgivare i den samtidigt som jag var chef för en stor verksamhet. Jag dansade mellan olika förtroenden och hade en omtalad frimodighet. Somliga skulle nog säga att jag alltid haft det men från det att jag blev pastor fullt ut blev den frimodigheten begränsad. Till viss del kan jag se nödvändigheten i det. Som pastor har man ett ansvar för en större gemenskap och kan inte längre agera bara i eget intresse. Det handlar om att ha ödmjukhet och respekt för andra människors olika omständigheter, som pastor är lojaliteten till den lokala gemenskapen stark. Men det är också just den rollen som kan bli så destruktiv. När andras röster och ställningstaganden blir viktigare än den egna övertygelsen, när jag av mina arbetsgivare uppmanas att vara tyst eller inte blir insläppt i samtal för att påverka med mitt perspektiv är det något inom en som sakta börjar dö. När man inte längre kan vara trogen sin inre övertygelse och det man tror är sant för att lojaliteten till något annat värderas högre. Nu när jag skriver om det här blir jag påmind om att det var just detta som länge gjorde mig tveksam till pastorsyrket från första början. Mitt behov av att leva nära det jag tror på har alltid varit väldigt starkt. Jag har nu valt att inte längre förhandla bort den drivkraften, det är en viktig del av vem jag är och jag tror att det är en del av mig som jag tror är värdesatt också av andra.

De senaste veckorna har det pågått många viktiga diskussioner i relation till kyrkan. Det började med en debatt om en önskad ansvarsnämnd i frikyrkan för att kunna utreda och ställa tillrätta olika sorters övergrepp som sker i kyrkliga miljöer, strax efter detta blir biskopen här i Visby avkragad på grund av att han påkommits med en otrohetsaffär. För någon vecka sedan släpptes dokumentärserien ”Gud som haver barnen kär” på SVTplay som jag skrev om i tidigare inlägget. Sedan dess har man även släppt en dokumentär o Hillsong, som jag återkommer till, samt Uppdrag granskning om Jehovas vittnen. Även om jag vill understryka att det är STOR skillnad mellan Jehovas vittnen och andra frikyrkliga samfund i Sverige (JW är inte en erkänd del av den kristna kyrkan) så inser också jag att det för en utomstående är svårt att se skillnad och att det trots allt också finns gemensamma nämnare.

Det är oerhört viktiga samtal som nu börjar föras. Samtal om hur det är att vara människa i dessa institutioner. Samtidigt lyfts röster om att det finns destruktiva miljöer inom alla grupperingar och organisationer. Men för dem som far illa i en specifik miljö är det inte någon tröst, inte heller någon lösning. Oavsett om det är i kyrkan eller någon annan organisation behöver vi våga prata om det som skaver, om när det brister och blir fel. För det är just dessa samtal som skapar möjlighet att växa.

Idag börjar den kristna fastan, det har varit en viktig tid för mig de senaste tio åren. Fastan med sitt tydliga budskap: människa minns att du ska dö/är stoft. Den manar mig att stanna upp och utvärdera, lyssna inåt och utåt. På senare tid har det varit som ett andhål, i ett allt mer hektiskt schema en chans att stanna upp, bryta sig loss från allt invant för att få syn på mig själv igen. En slags övning i att ta emot mig som människa på något sätt. Inse att mitt liv är ändligt och att det spelar roll vad jag väljer att göra med den tid jag fått här på jorden.

Jag tror uttrycket är sant, att det är vackert att vara mänsklig. Jag tror vi behöver ge mer rum för samtalen som gör oss mer mänskliga. Som tillåter oss att vara olika. Som hjälper oss att ta ansvar för våra tillkortakommanden och sträcka oss mot högre ideal. Den här världen behöver mer av den varan.

Jag vill fortsätta skriva om det här med mänskligheten och kyrkan för det finns mycket mer där att hämta. Kanske får det bli mitt bidrag under den här fastan, vi får se! Jag vill avsluta det här inlägget nu med en reflektionsövning att ta med sig kommande veckor oavsett om man tänker att man ska fasta fram till påsk eller bara vill ta tillfället i akt att fundera lite över var man själv står.

  • Vad innebär det för just mig att vara mänsklig?
  • Hur kan jag ta emot min mänsklighet ännu mer i det liv jag lever?
  • Hur kan jag ge utrymme för andra att vara mer mänskliga i miljöer där jag finns?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s