Ett hopp & livskonst

Det här är ännu ett inlägg om dekonstruktionen av relationen till ”kyrkan”, den lokala församlingen, ideella föreningen, ”troende gemenskapen” eller vad du vill kalla den. Jag brottas lite kring vilken plats det här ska ta eftersom att jag har en läsekrets som finns i olika sammanhang. Jag har landat i att eftersom jag i första hand skriver för min egen skull så behöver jag få skriva om det som ligger överst. Än så länge är det fortfarande många frågor som är relaterade till kyrkan och det dyker hela tiden upp nya ämnen kopplade till den. Så det får ta den tid som behövs helt enkelt. Kanske kan man lära sig något om organiserad gemenskap, och de fallgropar som kan finnas i alla möjliga sammanhang, av att läsa. Men vill man inte det vill jag ändå ge något matnyttigt i mina inlägg. Jag avslutar därför varje inlägg från och med nu med frågor och tankar som kan vara av värde även för någon som inte har något intresse eller erfarenhet av den kristna kyrkan. Du kan i så fall scrolla till stycket som börjar med ”Till sist”!

Vi är skapade till gemenskap säger man ofta i kyrkan och förklarar i och med det vikten av att fortsätta gå och engagera sig i sin lokala församling. I samma mening brukar man också nämna hur farlig ensamheten är, att ”den är farligare än att röka”. Vi skräms till att stanna kvar och fortsätta engagera oss, för det är väl så här det är tänkt att vara?

Jag tror absolut människan mår bäst i gemenskap med andra men jag tror inte det gäller till vilket pris som helst. Och jag tror inte det nödvändigtvis behöver handla om stora gemenskaper med många individer på samma ställe. Brené Brown, sociolog och doktor i socialt arbete, säger att samhörighet byggs i sårbarhet, när vi blir fullt sedda och mottagna som dem vi är. Det är den gemenskapen vi ska söka.

En gemenskap som tvingar oss att förändra oss för att passa in, som kräver att vi lever upp till en viss standard och som på något sätt är villkorad är inte en sådan gemenskap som vi människor behöver. Den bryter ned oss och skapar en skev verklighetsuppfattning. Då tror jag den självvalda ensamheten är sundare!

Jag har tidigare skrivit om hur jag övergett mig själv för att passa in. Det är absolut inte unikt för kyrklig kontext, men det blir större konsekvenser när man gör det i en miljö som tränger genom alla levnadslager såsom en troende gemenskap gör. När identiteten är formad både av tron och gemenskapen med andra som delar ”samma” tro. Vi tror vi delar den, att det är så det är tänkt att vara. Men för att dela samma uppfattning om något som är så personligt måste man släppa taget om sig själv, eftersom vi aldrig kan nå en fullt objektiv sanning utan alltid är präglade av vår förståelse utifrån den prägling vi har.

Där kommer undervisningen om att vi måste dö bort från oss själva och helt uppfyllas av Jesus att bli ett redskap för att fortsätta upprätthålla den osunda gemenskapen. Hur ska det ta sig uttryck i det levda livet? Om detta sades i ett sammanhang där olika perspektiv och exempel på tolkningar fick lika utrymme skulle det vara något bättre eftersom det då skapar större utrymme för individen att applicera det på sin unika tillvaro. Istället är det ofta EN tolkning som lyfts fram, ETT sätt som idealiseras och blir exemplet alla ska följa. Resultatet blir att många måste trycka ned sig själva, sina känslor, tankar och behov för att vara en del av den större gemenskapen, för att passa in och ”dela tron”. Motiveringen till varför är både för att vi mår bäst av det men också att det är så vi håller oss på vägen till himlen. Men man ser inte att det skapar ett helvete på jorden för många här och nu.

Eller så ser man det och tänker kanske att det är ett nödvändigt ont. Det är priset vi får betala som ”Guds folk”, det är ändå livet efter döden som räknas mest. Det här livet är en transportsträcka.

Den där transportsträckan blir till bra drivkraft för att bygga verksamheten vidare. Vi ska hugga i och engagera oss att leva ut Guds vision här på jorden och det finns inga gränser för allt vi kan skapa här i den ambitionen. Eftersom det här livet ändå bara är en transportsträcka till himlen så är det hur vi kan engagera oss och ge av oss själva och våra pengar som betyder något här. Det var det receptet jag lärde mig, jag har inte blundat för problemen men lösningen har alltid varit att engagera sig mer för att förändra, för att vara en god kraft framåt. Ett ekorrhjul som höll mig sysselsatt och frånvarande från den tid och det samhälle jag levde i. Jag såg Hillsong-dokumentären på SVT för ett tag sedan, den finns att se i tre dagar till så passa på att se den!

Det finns mycket att säga om den dokumentären. Men jag vill framförallt säga: se den!!

Jag blev förvånad över nivån på ”teologin” som kom fram i dokumentären. Man förklarade konceptet med att folk inte vill sjunga tråkiga gamla psalmer längre, man vill ha blinkande lampor och fräsch dånande musik. Så det är vad man har skapat. Man har förpackat ett gammalt budskap i ny glittrande förpackning. När en av hillsongs pastorer får frågan varför man ska be eller tro på Gud står han länge och funderar på svaret, sen säger han något i stil med ”jag vet inte men det du framförallt ska veta är att Gud tror på dig”. För att vara en kyrka som säger sig nå ut med goda nyheter till människor utanför kyrkan var det förvånande att höra. Om det som är i fokus är att bygga verksamhetsgemenskap blir innehållet och undervisningen också kopplad till den. Att undervisa om hur du som enskild individ växer i din tro och utvecklas som människa är farligt eftersom det kan leda till att du inte längre vill vara en del av ekorrhjulet.

Hillsong-dokumentären kan tala för sig själv. Alla dokumentationer är klippta och allt kommer naturligtvis inte med i en film på 1,5 timma. Men det som sägs i dokumentären är tillräckligt allvarliga ändå. Det blir tillexempel väldigt tydligt hur man byggt en verksamhet som drar till sig människor som har negativ självbild, som brottats med utanförskap och utsatthet på olika sätt. Men det är inte unikt för Hillsong det är bara att här blir det så tydligt att det är en del av själva affärsidén- att skapa något så fräscht att man bara genom att vara medlem kan stiga i social rang. Du är ”välkommen hem” till gemenskapen i Hillsong och blir innesluten när du ger av det du har. Den negativa självbilden blir nödvändig för att få människor att engagera sig och ge av sin tid och sina pengar. Om du vill veta mer om de strukturerna vill jag rekommendera dig att lyssna på podden ”vinhaggornas hämnd”. De har i fem avsnitt gått igenom bakgrunden till församlingen Stockholm Karisma Center som gick i konkurs 2005. De har gjort ett riktigt bra jobb i att beskriva drivkrafterna och strukturerna bakom, samma som driver församlingar som Hillsong än idag (Karisma center byggde stor del av sin verksamhet inspirerad av Hillsong). Varning: om du är känslig för personer som dricker alkoholhaltiga drycker, är frispråkiga, kanske svär så är det kanske inte för dig.

Frikyrkans reaktion på de dokumentärer och debatter som förts den här vintern bekräftar för mig hur fokuserad man är på verksamhetsbygget, på att bygga och skydda institutionen. All kritik blir till stora hot ”ser man inte allt gott kyrkan gör också?!”. Problemet är att allt det goda inte spelar någon roll om man inte också bryr sig om alla gånger det går snett. Kyrkans medlemsantal minskar för varje år och det finns anledningar till det som man kan finna i den kultur man upprätthåller, i hur man organiserar sig och den människosyn man predikar. Om man verkligen bryr sig om människors väl och ve så behöver man också ta till sig av när institutionen kritiseras. Man kan inte bara ha fokus på dem som ska komma in, alla dem som försvinner genom bakdörren är minst lika värdefulla och behöver tas på allvar. För det går att bygga på andra sätt!

Till sist:

Sund gemenskap byggs med sårbarhet, transparans och generositet. Alla gemenskaper skapar någon form av gränsdragning, ett innanför och ett utanför. Jag tror att det kan vara möjligt att utmärka sig för sin generositet, för sin varma inställning till människan, till nyfikenheten av olika perspektiv och erfarenheter. Jag tror vi kan skapa goda gemenskaper där vi inte behöver förminska eller smutskasta motståndare eller dem som inte är med.

För dig som söker efter en gemenskap, leta efter en gemenskap som värdesätter din sårbarhet. Som vårdar den ömt genom att ge tillbaka av sin sårbarhet. Som är nyfiken på dig och din inre värld. Som vill höra dina perspektiv och erfarenheter och hur du kan bidra till den större bilden.

Sök gemenskap med dem som stärker dig att växa i ditt livsmod och ansvarstagande för ditt liv. Som ger dig kraft att möta dina inre mörka sidor med kärlek. Som ger utrymme för dig att vara hel människa med ljus och mörker, sorg och glädje, tro och tvivel osv inom dig.

Sök den gemenskap som vill ta ansvar för sina brister och som har tydliga instruktioner för hur man vill praktisera konkret försoning tillsammans. Där man kan sortera ansvar och kalla saker vid dess rätta namn. Där försoning inte handlar om att återgå till det som var utan om att skapa något nytt av det som gått sönder med all insikt som det kräver kring varför det gick snett.

Om du har hittat en sådan gemenskap, oavsett storlek, grattis! Var rädd om den men kom ihåg att det alltid är en färskvara, ingen gemenskap kan leva på gamla meriter. Var vaken och noga med att gemenskapen med dig själv är förutsättningen för att du ska må bra och växa tillsammans med andra!