Ett hopp & livskonst

Jag är uppvuxen med en väldigt definierad relation till kärleken. Den har varit både inbjudande och villkorad. Lärde mig att Gud är kärlek och att det finns frihet i Guds närhet. Samtidigt lärde jag mig tydliga förhållningsregler för att få tillhöra gruppen som undervisade om kärleken. Som hade ”patent” på kärlekens närvaro. Man behövde tänka på ett visst sätt, tro på ”rätt” sätt, bete sig, klä sig osv på rätt sätt. Hur jag än gjorde kände jag mig aldrig riktigt hemma, kunde aldrig slappna av. Otryggheten kan förklaras av både personliga anledningar och den kultur som skapades i sammanhangen. Det väcker dubbla känslor i mig, det var min hemma-arena och jag lärde mig språket och kunde systemet, jag var en del av det och samtidigt fanns det hela tiden faktorer som påminde mig om att jag ändå inte riktigt hörde till ändå. Det fick mig att engagera mig och kämpa för att rummet skulle bli större för mig och alla andra som inte passade in av någon anledning.

Det blev min ”karriär” och de senaste 5 åren satsade jag heltid på att skapa ett sådant rum. Jag gjorde det med frimodighet för jag visste hur viktigt det är och trodde jag hade uppbackning för det, men jag hade inte tillräckligt stöd där jag behövde det för att det skulle vara hållbart för mig. Jag har och hade många som uppskattat mitt arbete och som stöttar på helt fantastiska sätt, men det var inte dem som var mina arbetsgivare. För ett år sedan fick jag släppa taget om den inslagna vägen för det kostade mig för mycket och blev inte kärleksfullt för någon. Det har varit en smärtsam resa som också öppnat mina ögon ytterligare. Har inte delat så mycket om detaljerna kring det än för jag bearbetar det fortfarande.

Jag har omformulerat och bearbetat min tro och relation till ”Gud” i många år nu, började för över tjugo år sedan med mina teologistudier. Min tro är trygg på många sätt även om den fortsätter att utvecklas och omformuleras. Men det är fortfarande mycket som sitter djupt och som skapar onödiga hinder för mig i min vardag. Önskar så att jag inte behövde vara så präglad av skammen för alla möjliga beslut och beteenden. Önskar så att jag kunde leva fullt ut i den frihet jag fick lära mig att jag har. Jag har gjort det mycket, jag har stor frihet men jag är också präglad av alla år då min frihet har provocerat någon annan och orsakat örfilar och svikna löften.

Jag är samtidigt tacksam för det jag fått med mig i min uppväxt. Den har varit skyddad från miljöer som säkerligen skulle ha skapat andra sår i mig. Den har gett mig plattformar att utforska mina gåvor och talanger på. Allt är inte svartvitt. Jag är tacksam att jag har lärt mig ett språk för livets stora och djupa frågor. Jag är tacksam för alla varma människor som jag varit omgiven av också, för det har jag. Men tacksamheten kan och får inte gömma undan det som också skadat. Allt får rymmas, allt måste rymmas för att det ska bli helt.

Hela mitt liv har jag inspirerats av kontraster, av att blanda olika stilar och mönster så att det skapar något nytt. Det är så jag har förhållit mig till det mesta i mitt liv. Det är där konsten blir levande upplever jag. I mötet mellan olika världar och tankegångar, mellan olika traditioner och över alla gränser det är där vi kommer till liv på riktigt. Jag vill försöka foga samman allt det där nu, skapa den helhet som är mitt liv med alla mina influenser och världar som bor i mig.

Jag brottas ofta med vilken roll jag vill och ska ha nu. Vad vill jag ta på mig av ansvar, vad vill jag ge utrymme för? Landar ofta i att jag måste vara ärlig både mot mig och dem som följt mig i alla dessa år. Min tystnad leder inte till något gott även om det skulle vara det mest bekväma både för mig och många andra. Vad skönt det vore att bara stänga ned och gå vidare och glömma allt det här smärtsamma. Men det är inte så jag har lärt mig hitta till helheten och läkedom. Det är att möta det som gör ont och det är genom att omsluta även det som är obekvämt. Det är vägen fram hur jobbigt det än kan kännas.

Det kostar på att ta nya steg framåt efter alla dessa år. Ändå är det, det enda jag kan göra. Att dela med mig av min resa, mina lärdomar och de perspektiv jag erövrat är ett sätt för mig att fortsätta skapa rum för kärleken. För jag längtar så efter att få se mer liv både i mig och i andra.

Jag tror att kärleken är det som ger oss liv, som skapar nya vägar, som helar sår, som försonar och upprättar. Som får oss att släppa oron för den ovissa framtiden en stund så att vi istället kan våga investera i det som finns här och nu. Jag tror man kan kalla det för Gud om man vill men jag vill inte stänga in den kraften i ramverk och lådor som begränsar vad det handlar om. Det är så mycket större än så, och den Jesus jag lärt känna river många murar åt mig, banar väg för något nytt bortom. Jag vill fortsätta vara en kraft för att skapa mer rum för mig och andra att komma närmare den där kraften.

Det finns mycket mer att skriva om det här och det kommer. Jag skriver dit lusten leder mig, det som ligger överst på hjärtat och som behöver komma ut. Jag skriver ut min frihet, med varje ord jag skriver eller tar i min mun skapas utrymme. Skammen trivs bäst i tystnaden, i mörkret kan den ljuga för mig och få mig att tro att jag är misslyckad, att jag är skamlig, fel. När jag bryter tystnaden skapar jag ett rum där vi kan mötas. Precis detsamma gäller också dig, det som håller dig tillbaka, som får dig att vara tyst och inte dela din inre brottning, det kommer mista sin kraft när du vågar dela det. Och när du gör det, när du delar med dig då rivs murarna mellan oss och vi kan äntligen mötas som de människor vi alltid velat vara. Och då när vi möts över alla våra olika gränser och olikheter då skapas något nytt, något levande, otämjbart och vackert.

Vågar du följa med på den resan?