De senaste dagarna har jag satt blomsterfrön både direkt ute i jorden och i små krukor. Det är en otroligt hoppfull känsla varje år när det är möjligt att sätta frön, vetskapen att det nu inte dröjer länge förrän jag får se dem slå ut. Insikten om att jag genom att sätta frön ger utrymme för mer liv och rörelse i rabatterna och ängarna runt oss. Värmen väcker liv i allt igen!

Livets kretslopp som vi, som lever med fyra årstider, får uppleva så påtagligt varje år. Vid träden som rasat av vinterns stormar skjuter nya skott, här kommer nya träd slå rot och sträcka sig mot skyn för att ge skugga åt nya generationer. Det är föryngringen som måste ske för att livet ska fortsätta. Vi lever så nära detta och ändå har vi ibland så svårt att acceptera samma rörelse i våra liv. Liv och död samexisterar.

Påsken har så länge jag kan minnas haft samma betydelse för mig. Det är en berättelse som hjälper mig acceptera livets kretslopp. Påskberättelsen rymmer så mycket mer än död och liv. En av de dagar som berört mig mest de senaste åren är påskafton, den bortglömda dagen. Mellanrummet.

När jag lever mig in i påskberättelsen, sätter mig in i hur människorna som levde och rörde sig nära Jesus måste ha upplevt dessa dagar, kommer jag i kontakt med min egen brottning inför livets ovisshet och längtan.

Hur många gånger har inte jag gett allt för en dröm, en vision, ett uppdrag eller en människa. Hur många gånger har jag inte stått där i skymningen av alla drömmar som gått i kras och tappat fotfästet? Påsken har hjälpt mig släppa taget just där, låta saker falla, låta det rasa och bli exakt så illa som jag befarat, eller ännu värre. När vi krampaktigt håller fast, när vi kämpar för att inte tappa det sista av hopp vi har, går vi miste om det stora som sker bortom raset. När allt har dött och det bara finns grus kvar av det vi hade så höga förväntningar på. Då skapas förutsättningarna för något större.

För att det ska ske behöver jag tillåta tomrummet. Mellanrummet mellan allt som rasar och det nya livet som jag ännu inte känner till. Tomrummet har blivit den absolut viktigaste fasen för mig. Det är där jag får syn på mig själv, mina drivkrafter, vad jag verkligen behöver och vad jag behöver lämna bakom mig. Tomrummet ger utrymme för insikt och växande och skapar också uthållighet i lidandet. Lärjungarna hade sett sin frälsare bli dödad, nu var de efterlysta, hånade och framförallt i total ovisshet om vad som ska bli av alla drömmar de investerat så många år i. Det måste ha varit en oerhörd smärta för dem, att ha lämnat allt för att satsa hela sitt liv på en revolution som helt kommer av sig när ledaren dör. Allt det man förut trodde på har runnit som sand ur ens händer. Allt som finns kvar är ett ekande tomrum. Tomrummet behövs, smärtan och avgrunden är det som skapar förutsättningen för återuppståndelsen. Om jag inte tillåter något att dö kan jag heller inte uppleva livskraften som spränger genom alla gränser på nytt igen.

Den där livskraften kommer av att jag tillåter döden att ha sin roll. Det är smärtsamt, ofta inte välkommet, men det hör till livets kretslopp vare sig vi vill det eller inte.

Det här kommer ofta i skymundan i kyrkornas påskfiranden, upplever jag. Man skyndar snabbt till uppståndelsen och firar livet som segrar och döden som mist sin udd. Det blir mest som ett skådespel för mig, det tar mig inte till mitt levda, den verklighet jag har och den kamp jag kämpar. För det är inte uppståndelse på alla områden i mitt liv, på vissa är det fortfarande död och smärta eller ett ekande tomrum. Och det måste också få vara det, för jag kan inte schemalägga livskraften, det är utom min kontroll. Vi kan inte påskynda försoningsprocesser, tvinga sår att läka enligt en viss tidsram. Det får ta den tid det tar att hitta sina nya platser och roller.

Den här påsken inledde jag med en ”släppa taget”-stund tillsammans med några som nappat på min inbjudan via mitt nyhetsbrev eller Instagramkonto. Den blev oväntat stark för mig då jag delade något av det jag längtar efter att släppa taget om i mitt liv. Som hållit mig bunden och fast i rädsla i så många år. När jag talade ut orden inför dem som samlats var det som att varje ord skar fram ny mark att stå på inom mig. Jag gav utrymme för döden att ha sin gång och tillåter nu tomrummet att skapa något nytt i mig.

I mellanrummet fortsätter jag plantera fröer för en oviss framtid och ger mig själv tid att bara vara.

3 reaktioner till “Påsken lär mig vikten av tomrummet

  1. Å, så underbart att läsa och låta dina ljuvliga ord slå rot i min själ. Ja, det är ljuvligt för att du inte räds mörkret och det svåra!! Tack Josefin för din annandags-predikan till mig💛

  2. Tack Josefin! Den texten tilltalade mig på djupet, har liknande erfarenheter men ändå är det svårt när smärta o tomhet uppstår. Kan också tänka – om vi FÅTT vårat liv så kan det ju inte vara farligt att leva det…! Rädsla är stöld – så följ med… Sen är ju inte rädsla fel den skyddar ju oss också. Död och liv sitter ju ihop och förutsätter varandra. Tack

    1. Tack för din kommentar. Jag tror också det är viktigt att se hur död och liv hör ihop och inte kämpa emot det. Se vad som händer om jag tillåter saker ha sin gång istället för att krampaktigt hålla fast vid något som tjänat ut sitt syfte.

      Vad fint att min text berörde dig! Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s