Ett hopp & livskonst

Jag vill fokusera min energi på det som får oss att växa och utvecklas. Det som för oss vidare och framåt. För att göra det behöver vi ibland se på det som håller oss tillbaka, på det som skaver och tränger in oss i hörn. Men för att växa behöver vi också fokusera på det vi längtar efter, vad vi vill sträcka oss mot. Vi växer genom att bli medvetna om vem vi är och vill vara. Jag tror det är något pågående, tror inte vi blir klara även om vi kan hitta platser att landa på för olika tider. Livet innehåller olika säsonger, för oss som bor i länder med fyra årstider blir det extra tydligt hur det kan upplevas när vi går från en säsong till en annan. Det är inte bara lustfyllt även om det kan finnas mycket med det som vi ser fram emot. De senaste åren har varit innehållsrika för mig och jag börjar äntligen känna fast mark under mina fötter igen. Jag har landat på en ö, min fasta mark svävar mitt i ett hav och jag tror det är en ganska bra bild för var jag befinner mig inombords. På en resa att hitta tryggheten ännu mer inombords och inte i något utanför mig själv. I somras läste jag ut en bok jag läst långsamt under flera år, den heter ”Att leva helhjärtat”, som beskriver den processen väldigt bra.

”Ibland måste man våga gå utanför trygghetens gränser för att bygga upp någonting nytt. Man måste våga riskera lite av sin yttre trygghet för att vinna den inre trygghet som kan ta en människa igenom även de svåraste av situationer.”

Från boken ”Att leva helhjärtat” av Ted Harris och Carolina Johansson

Jag har alltid skapat egna små ritualer och symbolhandlingar för mig själv. Det har blivit till viktiga verktyg för mig i min egna personliga och andliga utveckling. För några år sedan fick jag förmånen att hålla vårtal vid valborg, där delade jag med mig av en sådan ritual som jag nu också vill dela med dig. Så här kommer vårtalet och en ritual för att skapa utrymme för nytt liv inom dig!

Ett vårtal som aldrig går ur tiden

Aldrig har det känts som våren varit så långt borta som i år. Vissa dagar har det känts tröstlöst. Det kommer aldrig bli varmt igen. Det här bruna, torra och vissna kommer aldrig konkurreras ut av grönska och blomster. Det känns som att det alltid kommer vara så här. 

Jag vet inte hur det är med dig men så har jag upplevt det. Det har varit svinkallt jättelänge.

När jag tänker efter känns det nästan likadant varje år. Ändå vet jag att det kommer komma en vår efter vintern. Teoretiskt vet jag det men känslomässigt är det en helt omöjlig tanke. Man fryser hela tiden och vill bara gå in och dra en filt över sig.

Lite så kan det vara i livet också, känslan av att ”det kommer alltid att vara så här” tar överhanden och vi vänjer oss vid ett liv i ständig frost. 

Jag tror inte det är meningen med våra liv, jag tror inte det är tänkt att vi ska leva i ständig vinter. Det är inte många som klarar den typen av liv, det tar död på själva livsgnistan till slut. Jag tror istället att vi är skapade för att växa och blomma och njuta av att få leva det liv vi fått. Jag tror alla människor har potential till utveckling, till att hitta nya blomstertider och hitta nya chanser.

Men varför känns det då som att vi människor ibland fastnar i vintertiden? Jo, dels tror jag det har att göra med att det kan vara svårt att tro på våren, särskilt när det varit vinter riktigt länge. Vi vill inte bli besvikna så vi slutar att hoppas. Ibland har vi kanske varit med om saker som fått oss att tappa tron på värmen i livet. Livets frostiga situationer kan få vem som helst att tappa modet. Det finns så mycket inom oss som blir till hinder för våren. Jag tror att vi behöver göra vårrensningar inombords lika mycket som vi behöver det i våra trädgårdar. Liksom göra plats för våren och växtkraften igen. Kanske behövs det lite näring på något ställe? En annan behöver en bättre färdplan och kanske finns du som inte bara har allt möjligt bråte utan också ett fallfärdigt hus?

Idag, på valborg, eldar vi upp rester från vårstädningen i våra trädgårdar. Vi eldar för att göra plats för våren och växtkraften. Det i sig är ju en symbolhandling som vi gör med glädje varje år. Jag skulle vilja introducera en förlängning av denna symbolhandling genom att lägga till det bråte vi har inombords som tar utrymme från den vår vi längtar efter i våra liv. All frustration och det som skavt och som vi nu är redo att släppa taget om. Alla erfarenheter som är bearbetade och som vi inte längre behöver släpa vidare på. Jag slänger inte på sådant som inte är färdigt, som behöver mer tid inom mig. Det är allt det vissna som istället för att skapa mer insikt och utveckling leder till dödvikt och omvägar.

Varje valborg brukar jag ta en stund och tänka på det ris som jag samlat på mig under året inombords och passa på och göra en utrensning. Så när brasan tänds lägger jag även på mitt inre ris på brasan och markerar på så sätt min längtan efter att göra mer plats för växtkraften och våren även i mitt liv. 

Låt oss välkomna våren tillsammans och ge oss själva chansen att hoppas att den kan nå ända in i hjärteroten också!

Sköna maj välkommen, sköna underbara varma vår välkommen!