Ett hopp & livskonst

Den här våren har igen präglats av flera kristna ledare (män) som utnyttjat sin ställning och fått ta konsekvenserna av det. I Sverige är väl den mest kända händelsen biskopen i Visby som blev avkragad i början av året på grund av att han ”haft en relation” med en anställd. Jag skriver det med situationstecken därför att vi behöver inse att det inte bara handlar om att en man inleder en relation med en kvinna. När man har en maktställning, ännu viktigare, en helig ställning i ett sammanhang kan det inte skapas en jämlik relation med någon som har en annan position i samma sammanhang. Det är alltid korrumperat av makten på något sätt, även om mannen sällan gör det medvetet.

Vi ska återkomma till det, medvetenheten, för den är så grundläggande i de här situationerna.

Två andra ledare som det skrivits en hel del om i framförallt kristen press är dels Brian Houston som fram till för en dryg månad sedan var den högste ledaren för den världsvida rörelsen Hillsong. Han blev avsatt på grund av två situationer som blivit kända där han har utnyttjat sin position i relation till kvinnor. Det är höljt i dunkel exakt vad han gjort och hur långt det gick men det är uppenbarligen tillräckligt allvarligt för att avsätta både honom och hans fru Bobbie från de positioner de haft.

Den andra pastorn, Bruxy Cavey, var ledare i en kyrka i Canada som heter ”The meeting house” som också han fått avgå på grund av att han haft olämpliga relationer med kvinnor i församlingen. Församlingen har gått ut offentligt med vad som hänt, vad den externa utredningen kommit fram till och sköter för ovanlighetens skull ärendet ganska bra. Även om det också i det här fallet finns mer att önska. Vilket Danielle Strickland har berört en hel del senaste tiden då hon valt att säga upp sig från sin position i församlingen på grund av, som jag förstått det, bristen på medvetenhet och villighet att skapa det rum som behövs för upprättelse för dem som blivit utsatta. Danielle Strickland har jag haft lite koll på de senaste åren då hon medverkade på en konferens jag deltog i. Hon fångade mitt intresse som en normbrytande kristen ledare redan då och fortsätter gå på en väldigt inspirerande och spännande väg där hon bryter normerna kring hur vi talar om och hanterar sexuella övergrepp i kyrklig miljö. Om du vill höra henne resonera kring hur man ska hantera den här typen av situationer kan du t ex lyssna på det här avsnittet av hennes podd! Du hittar henne där poddar finns under namnet ”Boundless Podcast with Danielle Strickland”.

Men vi har fler situationer i vårat eget land att ta itu med och i veckan lyssnade jag klart på del tre i Vinhaggornas hämd´s serie om grooming. Det här har varit väldigt jobbigt att lyssna på eftersom det rör sammanhang som jag själv varit en del av. Jag har aldrig träffat på personerna som det gäller men jag känner väl till sammanhangen och de kristna ledare som fanns runt om i den situationen. Det gör det så väldigt komplicerat. Ingenting är enkelt, det finns alltid fler perspektiv och nyanser, det är därför det är så svårt att hantera den här typen av situationer i gemenskaper som delar så mycket med varandra som en församling ofta gör. Det kan hända mycket som är positivt och gott i samma sammanhang som något oerhört destruktivt också utspelar sig. Vad ger vi mest utrymme till? Vad ska definiera verklighetsbeskrivningen och den bild vi får av sammanhanget? Är det bara destruktivt och ondskefullt? Är det mesta bra och man får ta lite smällar för att njuta av det som är gott?

Det är just här det skaver, för om vi hela tiden måste välja antingen eller kommer vi aldrig kunna ta itu med problemen. Vi behöver acceptera att i samma människa bor både gott och ont, i samma sammanhang ger vi utrymme för både destruktivitet och sådant som bygger upp. Det finns inget sammanhang som är felfritt, ingen människa som är utan fläckar. Vi bär alla på möjligheten att både lyfta upp och trycka ned. Om vi inte accepterar detta faktum kan vi heller inte bli medvetna om de drivkrafterna inom oss och ta ansvar för dem så att vi kan minimera skadorna som de sidorna kan orsaka.

Acceptans kommer före medvetenhet och medvetenheten behövs för att vi ska kunna ta ansvar för våra beteenden och felsteg. Vi gör alla fel nån gång och det vi då behöver är gemenskaper som har förmågan att se helheten, som kan ta emot hela vår mänsklighet så att vi också har en möjlighet att växa och läka från det som skapar sår i oss själva eller i andra. Utan medvetenheten kan destruktivitet fortsätta härja fritt i de dunkla vrår som vi tillåter finnas kvar.

Jag tror inte någon av de så kallade förövarna aktivt och medvetet agerat för att såra en annan individ. De fallen är få skulle jag säga. De allra flesta agerar helt ovetandes om att de skadar andra. Ofta helt upptagna med sina egna inre kamper som kan vara oerhört smärtsamma att leva med i ensamhet. Det är medvetenheten som är nyckeln här, om jag inte är medveten kan jag inte ta ansvar. Hur länge kan vi säga att det är ok att en person eller ett sammanhang kan vara omedveten om sitt handlande som skadar andra? Hur många gånger kan man skylla på att man inte förstod vad man gjorde och därmed slippa undan ett ansvar? Hur länge kan man skylla på enskilda individer eller sammanhang för att på så sätt slippa se grogrunden i sitt eget? Mitt tålamod är iallafall slut.

Någonstans behöver vi börja dra gränser för att skapa rum för något annat. Ett rum som absolut också inkluderar personer som missbrukat sina förtroenden och maktställningar. Men det måste vara på andra villkor. En person som missbrukat sitt förtroende ska inte kunna fortsätta precis som vanligt, ett sammanhang som gett rum för destruktivitet kan inte bara fortsätta sin verksamhet som om ingenting har hänt. Vi behöver lära oss ge utrymme för verklig upprättelse och det kan vi bara göra när vi stannar upp och bryter tystnaden om det som är svårt.

Om vi inte sätter gränser hamnar vi i ett medberoende där vi nästlar in oss själva i det dunkla för att fortsätta upprätthålla den fasad vi så desperat försöker bevara. Vi är alla medberoende i olika grad och ända sättet att bryta det och skapa nya beteenden är genom att sätta gränser och på så sätt markera vad vi tycker är ok eller inte.

Ljuset kan kännas som en fiende för den som bär på något som är tungt och svårt. Tro mig, jag vet, jag bar på en mörk hemlighet i över 20 år. Men i ljuset finns allt vi behöver för att kunna läka och växa vidare. När vi kan sätta ord på det svåra, det vi tror kommer vara slutet för det vi älskar, öppnas istället nya dörrar till ett helt liv där inget längre behöver städas undan. Jag återkommer ofta till det gamla kyrkliga begreppet ”helgelse” som handlar om att leva i en ständig helande process. Att bli helig är att bli hel, om synden gör oss skeva, trasiga och mindre mänskliga gör heligprocessen oss snarare mer hela, mer sanna och mer människa. Låt oss sätta siktet på att skapa rum där vi får vara hela sanna människor!

Ring Polisen. För dig som är utsatt för sexuella övergrepp, grooming, våld eller något annat som skadar dig ring polisen på 114114 om det är akut 112.

Kvinnofridslinjen. Om du behöver någon att prata med eller få råd kan du ringa kvinnofridslsinjen på 020-50 50 50
Terrafem. Stödtelefon för kvinnor med utländsk härkomst. 020-52 1010

Mansjouren 08-30 30 20 Samtalsstöd för män om relationer.

Ersta hopp. Vänder sig till personer som varit utsatta för sexuella övergrepp under uppväxten. Nås på 08-714 61 00.

Riksorganisation för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige 08 – 442 99 30

Här kan du läsa mer om hur 1177 definierar våld och utsatthet i nära relationer (som också går att översätta till större gemenskaper).

Kyrkorna har olika sätt att arbeta med dessa frågor, det kan finnas hjälp att få även här. Vänd dig till det samfund som din församling är ansluten till (brukar alltid finnas information om det i foajén till varje kyrka om du är osäker) så kan de slussa dig vidare. Du kan hitta kontaktuppgifter till aktuellt samfund genom den här sidan.

Sveriges Kristna råd har tagit fram gemensamma riktlinjer för hur man ser på och ska agera kring sexuella övergrepp du kan läsa mer om det här.

Kyrkorna arbetar också förebyggande med t ex Frälsningsarméns material ”I trygga händer” Equmeniakyrkans ”Trygga möten” och Studieförbundet Bildas ”Kyrkan och #metoo”. Men det finns såklart mycket mer att göra. Om du önskar se att din församling eller sammanhang engagerade sig mer i dessa frågor, lyft frågan, samla personer som vill arbeta med det tillsammans. I de flesta församlingar finns både demokratiska processer och någon form av samskapande, alltså: det du vill se ska hända behöver du själv vara en del i att driva fram.