Ett hopp & livskonst

För ett år sedan gick jag rakt ut i ovissheten. Avslutade min tid som pastor i maj för ett år sedan och gjorde sedan några veckor till som verksamhetsutvecklare på Studieförbundet Bilda. Jag hade packat ned hela mitt liv och var på väg att flytta över det till Gotland. Men utöver det visste jag ingenting om mitt nästa steg. Jag hade sökt några kurser men visste inte om jag skulle komma in eller om det skulle vara möjligt för mig att läsa på distans.

Som alltid har jag i sådana stunder fått stå kvar i ovissheten och hålla mig till det steg jag just då kände till. Odla tillit till att om jag gör det jag upplever är mitt nästa steg så kommer det sedan fortsätta utvecklas steg för steg. Jag kan inte veta i förväg vilket resultat en satsning får. Jag behöver bara vara trogen det jag just nu ser är möjligt. Det handlar både om att våga gå i längtans riktning men också om att släppa på kontrollen. Detsamma gäller nu.

Idag gör jag min sista resa mot Västerås och vidareutbildningen inom existentiell vägledning som jag läst detta år. Det har varit en resa, inte bara den fysiska flera gånger i månaden för att ta mig till föreläsningar och handledning. Det har framförallt varit en inre resa där alla mina tidigare steg vävts samman med fler perspektiv och ett rikare ordförråd. Att läsa existentiell vägledning har inte varit ett nytt ämne för mig, det är precis det här jag ägnat hela mitt liv åt i olika former. Men det var i en ny kontext vilket har varit otroligt utvecklande och uppmuntrande.

Jag har upptäckt hur det jag brinner för, det existentiella samtalet, har en tydlig plats utanför kyrkan. Alltså, det har jag ju vetat sen tidigare men jag har nu fler redskap och sammanhang som jag kan kroka arm med i detta engagemang. Framförallt så har jag ännu tydligare sett hur det finns en plats för mig och mitt engagemang även utanför kyrkan.

Jag har aldrig riktigt vågat tro det innan, jag inser att det nog är det som hållit mig kvar innanför ramarna för det har känts tryggast så. Men det har inte varit tryggt för mig, det har varit familjärt och det är något helt annat. Det familjära kan verka tryggt och bra men handlar kanske mest om att jag känner till vad som förväntas av mig och vad som kan hända, det finns en förutsägbarhet som kan kännas skön. Jag kan känna mig ”som hemma” men det behöver inte alltid vara något positivt. Jag behövde krympa både mig själv och min tro för att passa in. Jag slog hela tiden i glastak och olika revir som satts upp, var alltid för mycket, fick hela tiden höra att jag är en sån som behöver begränsas. Men jag är en sån som ska spränga gränser, som ska trampa upp nya stigar jag kan inte stå kvar i något gammalt och foga mig till system där bäst före datumet redan passerat. Att söka mig en plats där har bara varit destruktivt för mig. Jag är äntligen redo att flytta hemifrån, som Richard Rohr beskriver det som i boken ”Falling upwards”. Vi kommer nog aldrig ifrån att behöva någon form av yttre trygghet men den absolut viktigaste är den inre tryggheten. När vi har en inre trygghet kan vi hantera förändring på ett annat sätt. Vi blir inte lika beroende av att allt är precis som det alltid varit. Vi kan tillåta ovissheten även om den är obekväm. Den inre tryggheten byggs bland annat av medvetna beslut och en medvetenhet om mina behov och gränser. Det är många aktiva val att stanna kvar i det jag inte vet något om och där påminna mig om att allt jag behöver för att klara det som väntar i livet finns inom mig. Jag finns kvar hos mig, jag kommer inte lämna mig, kärleken som jag lärt känna (du får kalla det för Gud om det är tydligare för dig då) finns kvar och kommer aldrig lämna mig. Vad som än väntar mig i livet så har jag förmågan att hitta vägar fram, för så är vi formade som människor. Våra kroppar är programmerade för att överleva, för att ta oss igenom utmaningar med livet i behåll. Jag har gjort den erfarenheten så många gånger och vet att det går att börja om igen. Ett år har gått sedan jag gjorde den resan senast. Plantor har fått rötter i den nya trädgården, drömmar har fått ny näring och vänner har dykt upp på oväntade håll. Livet återvänder alltid på något sätt så länge jag vågar vara öppen för det.

Som jag skrivit i tidigare blogginlägg så är medvetenheten den viktigaste nyckeln till förändring. När jag är medveten kan jag också ta nya beslut och även ta ansvar för handlingar och områden jag tidigare inte känt till.

Medvetenhet känns inte alltid så kul. Det är ibland provocerande, frustrerande, utmanande och läskigt. Vi vill inte alltid se de områden som vi kan växa vidare på. För det ställer ofta krav på oss att förändras och det är läskigt. Det tycker också jag även om jag tillåtit förändringens vindar många gånger i mitt liv. Det är läskigt och helst skulle man bara vilja att allt var som det alltid varit. Men det är ju ingen sanning som vi kan bygga ett gott liv på. Det är ju liksom inte sant. Allt levande växer och mognar och förändras.

Existentiella samtal lirkar fram det absolut viktigaste i livet och gör det enklare att acceptera förändringen upplever jag. Skapar medvetenhet om oss själva, om vad vi behöver och längtar efter. När jag hittat till vad som verkligen betyder något i mitt liv har jag helt andra förutsättningar att ta beslut i den riktningen. När man då behöver avsluta något är det på något sätt lite enklare att acceptera smärtan. Det gör det inte mindre smärtsamt men lättare att ta emot eftersom jag vet att det är en nödvändighet för det liv jag ska leva.

Jag är nu klar med den här utbildningen och har fortfarande en på många sätt oviss framtidsutsikt. Men jag börjar bli vän med det tillståndet nu. Framtiden är ju egentligen alltid oviss även om vi kan vaggas in i en upplevelse av trygghet och förutsägbarhet. Att tillåta ovissheten är att öppna sig för livet. Jag vågar lita på att det finns goda vägar och upplevelser också framför mig så länge jag fortsätter vandra på en väg där jag är sann mot mig själv och min omvärld. Så länge jag fortsätter att plantera mina drömmars små frön i den jord som jag har fått tillgång till. Mer än så kan jag inte göra. Resten får jag överlåta i tillit.

Nu börjar min energi och kreativitet vakna till liv igen och jag arbetar just nu med att producera mer innehåll av olika format. Mer om det kommer inom kort. Men jag tänkte avsluta det här inlägget med att puffa för att du redan nu kan ta del av verksamhet jag erbjuder genom att boka existentiell vägledning med mig!

Jag har under våren öppnat upp för möjligheten till enskild vägledning och har nu möjlighet att ta emot några till eftersom jag slutat min utbildning. Det är en sån förmån att få slå följe en stund i en annan människas liv. Jag älskar att få dyka ned i det som är absolut viktigast och plocka fram livets potential. Det är samtal för att hitta till nya blomstertider i livet, för att hitta fast mark under fötterna, mening för livet och mod att följa längtans riktning. Kanske är det tid för dig att ta ett steg för att komma vidare i det du längtar efter, eller för att bli mer medveten om vad som orsakar skav i dig? Du bokar tid genom att klicka på länken här eller gå till sidan som heter ”samtal”. Första samtalet på 30 min är gratis och är till för att du ska få prova på hur ett samtal med mig känns och kan se ut. Därefter gör vi upp en gemensam plan för hur du vill fortsätta med samtalen och bokar in nya tider.