Det har gått några dagar sedan valet och dammet från valyran börjar lägga sig, i och med det lite tydligare konturer. Många talar om ett splittrat land efter valet. Det verkar nästan som en chock för vissa, hur kunde det bli så här?
För mig blev det smärtsamt tydligt under pandemin hur vi lever i helt olika världar och styrs av olika värderingar. Och att vi gjort det länge utan att vi kanske behövt konfronteras med det innan. Vi lär känna oss själva och varandra ännu mer i kriser och utmanande tider.
Kanske har det gått att tro och tänka att vi i grunden ändå tror och tänker lika. Men det är i kristider som vi blir avslöjade, det är då vi lär känna våra verkliga drivkrafter.
Grejen är att jag inte tycker det är särskilt konstigt att många väljer att rösta på något som känns tryggt, som längtar tillbaka till något som var eller vill ha större förändring mot vad vi har idag. Det är det många som gör, längtar bort från nuet till något annat. Jag vet inte hur många kyrkomöten jag varit på där man nostalgiskt talar om hur det var bättre förr och sedan försöker ta beslut för att komma tillbaka till den tiden.
Det är mänskligt. Klart vi vill känna sådär som vi en gång kanske gjorde, eller iallafall tror att vi gjorde, då när vi var oförstörda och inte hade sett allt vi sedan sett. När allt hade en viss ordning och vi visste hur man skulle hantera olika situationer.
Problemet är bara att livet alltid rör sig framåt. Hur mycket vi än längtar tillbaka till en annan tid så kan vi inte gå tillbaka, det är omöjligt att återskapa något som en gång var. Att sikta på det eller försöka hindra förändring är att fly från både livet och verkligheten.
Det är smärtsamt med förändring, det är därför så många håller det ifrån sig. Men vi kan inte fly från det hur länge som helst. Förr eller senare kommer förändringen i kapp och antingen är vi med eller så tappar vi mark och kontakten med samtiden. Det kan vi se exempel på i en av Sveriges största folkrörelser som tidigt stod upp för demokrati och nytt liv i samhälle och världen. De senaste 20 åren har en församling lagts ned i veckan. Man kan försöka förklara det med urbanisering, sekularisering eller individualisering men jag tror ärligt talat att den främsta orsaken handlar om att sammanhangen slutat öppna sig för framtiden slutat välja tillit till att det kan bli bättre. Slutat drivas av individuellt ansvar och istället bäddat ned sig i nostalgi och gemytlig stämning. Man har låtit konservativa värden styra beslut vilket gör att kreativa människor med nya idéer och lösningar lämnar eller blivit uteslutna.
Den svenska frikyrkorörelsen drevs av ett stort samhälls engagemang, det var en folkrörelse, vanliga människor, individer, som valde att ställa om sitt liv så att det skulle bli till något bättre för en större helhet. Det var enskilda människor som började tro på att det går att skapa positiv förändring, både i det enskilda livet och i världen utanför. En rörelse med en mångfald av uttryck och pionjäranda. Människor offrade sin säkerhet, hamnade i fängelse för sin övertygelse och blev ibland till och med landsförvisade. Det fick kosta att bygga ett friare samhälle som såg till hela människan.
Det vi ser är en stor existentiell kris i sin utveckling, för en del är det fortfarande flykten och brist på insikt som fyller medvetandet, för andra är det ett smärtsamt uppvaknande. Vi löser den sortens kriser genom att närma oss vår egen och andras mänsklighet, genom att öka vår empatiska förmåga och hitta till barmhärtighet både för oss själva och för andra. Det vi står inför löser vi inte genom skammande av vilket parti vi röstat på, genom att hänga ut dem som tänker olika eller förfasa oss över andras perspektiv och uttryck. Vi närmar oss en lösning genom att bygga broar trots olikheterna. Genom att acceptera att vi är olika och präglas av olika berättelser kan vi hitta gemensam mark att bygga något nytt på, för hur det än är så är det något nytt som behöver byggas.
”Ibland måste man våga gå utanför trygghetens gränser för att bygga upp någonting nytt. Man måste våga riskera lite av sin yttre trygghet för att vinna den inre trygghet som kan ta en människa igenom även de svåraste av situationer.”
Från ”att leva helhjärtat” av Ted harris och Carolina johansson
Jag har själv frustrerats över oviljan till förändring, stångat mig blodig mot väggar som håller på att rasa medan andra kämpar för att bygga upp dem igen. Väggarna kommer att rasa, vi kan varken bygga upp eller rasera dem, vi kan inte undvika raset. Utan vi får istället låta det ha sin tid och istället fokusera på att skapa något bra utav det som är möjligt just nu.
Det är ingen nyhet att vi är splittrade, forskning visar till och med att det är nedärvt i våra gener, att somliga drar mer åt det konservativa medan andra mer åt det liberala. Vi formas inte bara av vår genetik utan också av vår omgivning och det vi väljer att ta till oss av information. Även om vi genetiskt har denna skillnad innebär det inte att vi är dömda att skapa splittring och leva i skilda världar. Det går att bygga broar och samförstånd mellan olikheter. Det går att skapa något gemensamt i en mångfald, om samhörigheten får kretsa kring något större än gruppidentiteter, vi och dem-tänk. Vi kan forma om våra beteenden, tankesätt och hanteringsmönster. Förstå oss själva bättre, läka från inre sår, vi kan lära oss nytt. Om vi vill.
Jag lyssnade på ett poddavsnitt häromdagen som tog upp just det här och förklarade mer kring hur våra hjärnor fungerar. Vi är olika och behöver vara olika också, somliga har en tendens att dra mer åt det konservativa och fokuserar mer på här och nu medan andra är mer liberala och har större fokus på framtid, menar Dr Hannah Critchlow, PhD (från podcasten), som pekar på vikten av balans mellan nutid och framtid för en hållbar väg framåt. Hon delar i avsnittet på ”The weekend university” några tips över vad som kan hjälpa oss att överbrygga skillnaderna och förstå varandra bättre. Jag skrev ned några av dem och har försökt förklara dem lite bättre nedan, det här är inget avancerat och något som jag tror många redan praktiserar varje dag. Jag tycker det är inspirerande att ta del av forskning som visar på hur enkla vardagliga beteenden kan ha stor påverkan på hur vi möter och hanterar vår omvärld. Så därför vill jag passa på att dela dem här för att ingjuta mod för den okända framtid vi alla går tillmötes.
Tre sätt vi kan vara med och bygga broar i en splittrad värld:
Skapa ögonkontakt med andra människor. Genom ögonkontakt skapas möjligheten till nya möten, nya möten ger chans till lärande och växande.
Engagera dig i andra sammanhang än du brukar. Genom att lära känna andra sammanhang och ta del av andra perspektiv växer din förmåga att förstå och respektera andra människors utgångspunkt. Det ökar din empatiska förmåga vilket hjälper till att hitta nya vägar och lösningar.
Bli medveten om dina behov, tankar och känslor och hur de påverkar ditt sätt att se och tolka det som händer i ditt liv. Ju bättre du förstår dig själv desto bättre kan du också förstå andra. Ett sätt att göra detta på är genom att stilla dig och lyssna. Stanna upp och lyssna till dina hjärtslag. T ex blunda, sätt handen på hjärtat och lyssna. Låt andetagen följa hjärtslagen. Det som händer då är att du blir mer medveten om din egen kropp och skapar närvaro som hjälper dig att upptäcka vad som händer inom dig. Det här kan vara en obekväm övning, särskilt om du inte är van att göra det, eftersom det sätter dig i kontakt med känslor och tankar som kan vara svåra att möta. Därför kan det vara klokt att börja i liten skala och kombinera övningen med att öva på att tänka omsorgsfulla tankar om dig själv. Vår självbild och sättet vi älskar oss själva är vad som skapar förutsättningar för hur vi kan möta och älska andra människor. (Ibland kan det vara svårt att stilla sig och lyssna på en gång då kan det hjälpa att först aktivera dig genom att hoppa upp och ned några gånger eller skaka kroppen ordentligt. Sen kan du försöka igen att fokusera på att lyssna till dina hjärtslag.)
Kierkegaard skrev något i stil med att livet levs framåt men bara kan förstås bakåt. Vi är tvingade till att möta en okänd framtid och det som avgör hur den blir är vilka människor vi bestämmer att vi vill vara i den världen.
Tack Josefin för de fina orden.
Klokt och balanserat uttryckt av dig – vi bör våga leva i sanningens ljus av det som sker oavsett vad vi tycker om det som sker. Spännande…
/Inge