Ett hopp & livskonst

Vad tänker du på när du läser ordet: tro?

Är det något personligt, gemensamt, stadigt, dynamiskt? Vad ger ordet dig för känsla? Inkludering, inspiration, utanförskap, skav?

Är det något som du känner dig bekväm med? Något du tänker att alla har eller är det en gåva? Vad för slags gåva är det i så fall och vad är dess funktion?

Jag tänkte länge att tro var något stadigt, något oföränderligt som jag skulle uppnå, erövra. Liksom ju mer jag förstod om den eller ju mer jag engagerade mig för den desto sannare skulle den vara för mig och mitt liv. Som att tron var något eget väsen som kunde skydda mig och leda mig, bara jag trodde på rätt sätt.

Sen började jag läsa teologi och insåg rätt snart att ju mer jag lärde mig desto mindre kunde jag förstå och omfatta vad tro innebär.

För en del är det nästan traumatiskt att omvärdera något man tror på. Därför spenderar många sin energi på att försöka bevara och hålla tron uppe på det sätt som man tror den behöver vara, som man lärt sig att förhålla sig till den.

Men den sortens tro är inte mer än de hus byggda av människohand som av tiden raseras av oaktsamhet eller konflikter. Kvar står pelare som vittnar om en annan tid då allt var så tydligt och klart. Nuet är fullt av frågor och tomrum.

Människan har en tendens att vilja bygga ståtliga byggnader av sin tro. Stänga in den under pråliga tak och tillbe dess stadighet.

Det fungerar så länge som man kan bevara de förutsättningar som krävs för att allt ska hållas uppe. Om någon förändring sker och förutsättningarna förändras riskerar mycket eller kanske till och med allt att rasa.

Tro för mig handlar om vem jag vill vara i den här världen. Det handlar om vad jag ser stärker och bär upp karaktärsdrag som ger utrymme för livet och min villighet att fortsätta investera i de krafterna här och nu. Tron handlar om att se på livet med ödmjukhet, att våga tillit, lita på att de värderingar jag har håller även när det stormar.  En tro utan gärningar är död läste jag som tonåring i bibeln och det där tog sitt fäste i mig. En tro som inte formar mig till att leva en vardag där kärleken till mig själv, mina medmänniskor och hela universum frodas är ingen tro jag vill nära.

Alla människor har en tro, men alla gör sig inte medvetna om vilken tro de har eller hur den formar synen på livet. Alla kallar det inte för en tro, men vi har alla en syn på livet, saker vi tar för sanna i hur vi ser på och uppfattar vår värld. Att tro handlar inte nödvändigtvis om gudar och religion utan om livssyn och förhållningssätt. Jag tror det är farligt att inte vilja bearbeta den tro man har, jag tror vi behöver arbeta på vår medvetenhet kring den och vilka konsekvenser den får. I en annan del av Bibeln, Hebreerbrevet kapitel 11 och vers 1 (Nya testamentet) står det att ”tron är grunden för det vi hoppas på” och jag tror det fungerar så. Att tron ska producera hopp, ska stärka dig att ta nya tag för det liv du lever, för de värden som är viktiga för dig. Tron ska bära dig när omständigheter förändras. Men exakt vad den tron innehåller är utifrån det existentiella perspektivet inte nödvändigtvis samma sak för alla människor

Tron är själva grundfundamentet för hur du förhåller dig till livet, dig själv och omvärlden. Det du håller för sant påverkar dina val och ditt sätt att agera i den här världen.

I dagens poddavsnitt i Hela mig – en existentiell podcast börjar jag bearbeta det här med tro och hur det var för mig att växa upp i sammanhang som förutsätter en delad, gemensam tro. Du hittar podden där poddar finns eller genom att klicka här.