Ett hopp & livskonst

Bearbetar mycket både på dagarna och nätterna. Vaknar och har en melodi i huvudet som jag gnolar på tills orden hittar fram:

”Man måste genom skam. Man måste genom drömmar. Man måste dö några gånger innan man kan leva.” Det är från en låt av Håkan Hellström och det är längesedan jag spelade den, ändå är det en melodi som hittar fram till mig titt som tätt.

Ser det tydligare än någonsin just nu. Så mycket som jag fått släppa taget om men som jag inte låtit dö. Inte vetat hur, varit redo, velat släppa det så helt. Därför att det okända skrämmer och även om det jag nu har inte fungerar så vet jag ändå hur det är. Om jag släpper taget helt, var hamnar jag då?

Det är en omvälvande tid vi lever i, så mycket som ställs på sin ända och det verkar aldrig ta slut. Ny regering men oron stillas inte ändå. Nyheterna fortsätter fyllas av oroväckande information, demonstrationer i Iran och kvinnor som riskerar livet för en frihet som borde vara självklar. Ekonomisk kris, klimatkris och alla dem som förnekar den. Så stora avstånd mellan perspektiven, vi lever i olika världar och det skapar inte bara problem utan så otroligt mycket sorg också. Hur ska vi någonsin kunna mötas? Vill ut på gatorna och kämpa för en bättre värld. Vill ge allt jag har för något ljusare men hamnar bara tillbaka i prestationshjulet som fortsätter predika om min otillräcklighet. Det är dags att dö från den strävan så att jag kan ge rum för något nytt.

Jag har känt så mycket skam över mig själv, mina val och platser jag befunnit mig i livet. Så mycket skam som jag lärt mig känna av en massa anledningar som när jag väl genomskådar dem inte är ett dugg relevanta. Men det vet man inte när skammen kommer, då kommer den som ett tjockt täcke och säger vem jag är (för det är vad skam gör). Berättar om alla misslyckanden och tillkortakommanden och lämnar inget utrymme för andra perspektiv. Skammen hänger kvar därför att jag hållit den vid liv, accepterat reglerna som den satt upp för sanning. Allt det behöver jag dö ifrån.

Måste igenom drömmar, måste släppa taget om, har ändå inga drömmar kvar. De har betats av, förbrukats och tagit slut. Innan kunde drömmarna skapa den drivkraft som behövdes för att komma vidare. Nytt sikte och nya tag. Men det funkar inte längre, finns inte längre något att hänga sig kvar i. Jag har sörjt det i mer än ett år nu och inser att också detta måste jag dö ifrån.

En del av mig fastnar lätt i all den här modlösheten som göds i vår tid, tappar riktning och fastnar. Grävs ned djupare och djupare ju fler notiser jag läser från nyhetsforum. Men så har jag också samtidigt haft en längtan som blivit starkare och starkare. Längtan efter att skapa, efter att måla med nya färger och bre ut nya former på vita ark. Ge rum för orden, för leken och något nytt. Att släppa taget för att ge efter för något annat, något inifrån som jag än så länge inte kan formulera klart. Men jag har aldrig gett mig själv ro att ge utrymme för det där. Har hela tiden planerat in något annat viktigt som jag tror behövs och skjutit det där längre och längre från mig.

Hade tänkt sätta fart i höst, lansera nytt, komma med fler erbjudanden men hela mitt väsen har sagt nej, så jag fick dö från den ambitionen också. Det är nämligen så mycket av min vilja som är kopplat till prestation som leder till att själen och livet inte får plats. Själen glöms bort av strategiska mål och pragmatiska beslut. Har levt så hela livet, kämpat emot det och försökt skapa något annat (som jag just nu behandlar i min podd Hela mig – en existentiell podcast). Så trött på det livet, det är vad som tar död på oss allihop. Vi ser inte längre oss själva eller livet som heligt. Vi mäter värde genom prestationer och lönsamhet och struntar i resten. Spelar ingen roll om vi lever så länge vi får ett resultat att redovisa, om vi sjöng på vägen, om vi tog hänsyn till vår egen, andras och jordens hållbarhet spelar ingen roll. Men det går inte hur länge som helst och jag tror att det behövs något annat för att hela den här jorden, för att hela mänskligheten.

Ord och liv behöver hänga ihop. Det vi värdesätter behöver omsättas i gärningar för annars är det ändå ingenting värt. Den förändring vi behöver i den här tiden är varken politisk eller vetenskaplig utan andlig. Det vi behöver är en andlig transformation, närmare mänskligheten, närmare varandra och den värld vi lever i. Det vi behöver är en kulturell förvandling och den kommer ur förändrade beteenden. Jag kan inte förändra hela världen men jag kan förändra världen i mig, förhoppningsvis kan det leda till små rörelser runt mig och de val jag gör.

Så jag har valt att ta emot mig själv och den här tiden precis så som den är i höst. Det känns som det viktigaste jag kan göra. Som en helig handling. Tillåta ett större mellanrum, tillåta ovissheten och samtidigt mitt i det nära ett försiktigt och trotsigt hopp om en annan tid. Som ett litet litet frö som just nu måste begravas i den mörka jorden och omslutas av kylan och väntan.

Jag fortsätter med det som väcker livet i mig, som podden, och samtalen och ger samtidigt mig själv tillåtelse att ta emot livet precis så som det kommer. Varken mer eller mindre.