Ett hopp & livskonst

Jag arbetade på ett kulturkafé och vi hade väldigt många speciella ungdomar som kom från hela regionen, vi var deras extra vardagsrum i staden. En plats där man både kunde sitta i värme och äta något gott och hyfsat nyttigt, en plats där man också kunde testa på olika vägar i livet. Väggarna kunde bokas för att ställa ut konst, det fanns ett pysselrum där jag erbjöd kurser och alla möjliga sorters hantverkstekniker att testa på, vi hade en scen som kunde bokas för konsert och vi anordnade designmarknad och festivaler för att bjuda upp till kreativa arrangemang. En underbar och utvecklande plats att arbeta på. Jag var kreativt ansvarig och blev under en tid också anställd via Studieförbundet Bilda för att anordna studiecirklar för att locka till mer kreativitet. Utifrån det skapade jag tillexempel en designtävling där man under ett dygn skulle skapa en kreation av återbrukat material, lite i project runway anda.

Det var en annorlunda plats, jag minns hur vi hade ungdomar som vi förstod hade det tufft hemma som kom in med hårda attityder tills de kände sig trygga och kunde börja visa andra sidor av sig själva. En kille som var lite av en bråkstake under en period, hittade alltid på en massa upptåg och vi var inte helt nöjda med hur han agerade på cafét. Han rökte väldigt mycket och berättade att han sparade på alla cigarettförpackningar, han skulle bygga en kostym av dem sa han, vi peppade de kreativa aspekterna av hans upptåg. En dag dök han upp på cafét klädd från topp till tå i cigarettförpackninar i skepnaden av en robot. Det gick inte att motstå charmen och lyckan när ungdomarna fullföljde en idé och visade vad de kunde skapa bara de fick möjligheten till det.

Men det var ibland inte helt enkelt heller, jag minns en kille som också var lite så där strulig men som hade så mycket kreativitet inom sig. Han satt ofta med oss och pratade och efter en tid började vi upptäcka hur han aldrig bytte kläder, hur han hade en liten plastkasse med sig varje dag. Det kom fram att han just då sov i ett parkeringshus. Vi gjorde allt vi kunde för de här ungdomarna, bjöd dem att sova över hos oss i något av de kollektiv vi hade i vänskapskretsen. Vi var inte socialarbetare men kunde ibland vara en bro mot dem, vi var inte vänner men kunde ibland få stora förtroenden, vi var inte föräldrar men hade ibland chansen att vägleda för vidare steg i livet. Något som blev tydligt var att de ungdomar som var särskilt stökiga i början ofta var dem vi kom allra närmast med lite tålamod. Det var en som kom mig särskilt nära.

Våren 2010 bröt jag en förlovning och lämnade en 5 år gammal relation, det var smärtsamt, som uppbrott ofta är, även om de var ett sunt och klokt beslut. Umgängeskretsen byttes ut, drömmar skrotades och livet kändes som ett tomt ark.

Den våren hade jag startat en studiecirkel om mode och jag hade fått med mig ett par ungdomar på cirkeln. Vi möttes för att sortera kläder inne på en second hand butik. Medan vi gjorde det kunde vi prata om mode genom olika tider och vad som kännetecknar god kvalitét bland annat. En av dem som var med i gruppen var den där ungdomen som kommit mig lite extra nära. Vi möttes i skaparlusten och kunde skapa förtroende till varandra genom att ge utrymme för kreativa upptåg, konstutställningar och utmaningar som sprängde gränserna. Det var som att hälla vatten på en slokande planta, att ge utrymme, att visa tillit och utmana fick den här ungdomen att blomstra och det var så underbart att se. Den där våren då jag grät på fredagar hos samtalskontakten och kämpade på för att hålla huvudet någotsånär ovanför vattenytan byttes dynamiken i relation till ungdomen. Jag fick sms med frågor om mode, vi gick på konstutställningar, såg dokumentär-serier om klädskapare och stylister och pratade om den stora vida världen med alla möjligheter som finns. Det var en ömsesidighet som visade sig, en genuin omsorg som visades mig och det var otroligt starkt att få ta emot just då.

Jag minns inte riktigt när vi hade de där samtalen om det var tidigare, under hela tiden vi hade kontakt eller samtidigt som relationen bubblade av kreativa drömmar. Iallafall så minns jag att vi flera gånger kom in på ämnet sexualitet och särskilt då hbtq frågorna. Ungdomen brottades en hel del med det, det hade vi förstått på ett sätt. Det fanns en sådan frihet i hens sätt att klä sig och föra sig som var otroligt befriande och charmigt på samma gång. Det var svårt att inte tycka om den här ungdomen och samtidigt var mitt hjärta på nåt sätt avstängt när det kom till den här brottningen. Inte på så sätt att jag inte brydde mig, men jag var tydlig med vad jag trodde var rätt om man ville leva nära Gud. Jag kan inte påstå att jag hade gjort någon teologisk forskning då, men jag hade samtidigt min teologiska utbildning och var omgiven av teologer så ämnet hade vi ju behandlat. Men aldrig så där i en nära relation. Aldrig i närkontakt med någon som ämnet faktiskt gällde och det var nog det som gjorde det allra svårast för mig. För jag såg Gud i den här ungdomen, jag såg livskraften och den sprudlande kreativiteten som jag tror är Guds essens. Jag såg friheten som inspirerade även mig att vara ännu mer mig själv, om inte det var Gud så vet jag inte vad!

Men jag minns så tydligt hur ett samtal släckte något mellan oss, hur det byggdes en barriär och skapade en splittring som med tiden gjorde att relationen ebbade ut. Jag upprepade bara den hållning jag lärt mig var kyrkans och som var ”den traditionella” tolkningen i de här ”frågorna” och det skapade ett sår i oss båda. Fram tills då hade jag inte behövt brottas med teologin kring det här området men smärtan över vad den hållningen gjorde med andra personer skapade ett skav som ledde till att jag behövde ta itu med det på något sätt. Jag rörde mig i hyfsat progressiva kretsar för att vara frikyrkan, kafét drevs som ett samarbete mellan kyrkorna i Örebro och kommunen. Det var inte ett kristet kafé men de flesta som jobbade där definierade sig nog som det på något sätt. Vi var på något sätt kyrkornas närvaro där bland ungdomarna. Ett kafé som på ett väldigt tydligt sätt ville visa på ett annat sätt att leva, helt genomsyrat av ett rättvisetänk. Vi arbetade så långt det fick med fairtrade och ekologiska produkter, vi stod upp för mänskliga rättigheter på många sätt. Men när det kom till hbtq var det knäpptyst.

Jag brann för en rättvisare värld, ville skapa större jämlikhet mellan kön, generationer och kulturer. Jag var engagerad i de här frågorna, de var viktiga för mig på ett personligt plan. Och samtidigt var jag blind för hur åsikter jag hade var med och orsakade djupa sår i människor på grund av något så grundläggande som att få vara den man är, också inför Gud. Det var en dövhet på området, en oförmåga skulle man kunna säga för att se hur allt hängde ihop. Men relationen till den här unga människan förändrade allt.

Vi var en länk för många ungdomar till Gud eller åtminstone till någon form av sund vuxenvärld. Vi gjorde stor skillnad för många men en sak jag har svårt att försonas med var att jag i den oerhört härliga miljön samtidigt stängde dörren till Gud för en av dem som hade berört mig mest. För jag trodde ju inte att man kunde komma nära Gud om man syndade. Det är smärtsamt för mig att återberätta det här men jag tror det är viktigt. Mitt första steg var att i tysthet ändra uppfattning även om jag då inte hade någon teologisk modell för att stödja det (vilket man faktiskt i ärlighetens namn inte behöver, man behöver bara sunt förnuft och en kärleksfull människosyn). Under många år var jag tyst med min hållning för jag var rädd för att bli avfärdad om jag öppet tog ställning också på detta område. Jag hade redan blivit känd som frispråkig och kontroversiell när det kom till frågor om jämlikhet och förnyelse. Det fanns dock vissa områden vi höll tyst om för att ha någon slags chans till samarbete. Jag var feg, jag hade inte heller resurser eller förutsättningar då att bryta den här tystnaden.

Men det har jag nu. De senaste 4 veckorna har jag gett utrymme i podden Hela mig – en existentiell podcast till det här ämnet. Jag har valt att lyfta de perspektiv som jag hade behövt ta del av tidigare i min ungdom för att skapa mig en egen uppfattning som stämmer bättre överens med min människosyn. Första avsnittet är ett samtal om bibelsyn, tolkning och teologi kring det här ämnet med Niclas Öjebrandt, andra avsnittet är en engagerande berättelse om att vakna upp till orättvisor med Ulrica Davidsson och de två senaste avsnitten är vackert, smärtsamt och inspirerande samtal med Robin Paulonen om tron på kärleken, hur uppväxten i frikyrkan påverkat, att bryta mot normer och att hitta en balans för en helare tillvaro.

Relationen satte djupa spår i mig, jag önskar jag kunde gå tillbaka och ändra det som gick sönder. Ett år efter den brutna förlovningen hade jag ett nytt jobb och hade gått vidare med livet, det hade också ungdomen gjort och sedan dess har vi inte haft någon kontakt. Vi växer i mötet med andra människor, jag är så tacksam för det möte vi gjorde och den smärta som väcktes i mig, för det gjorde att jag kunde ta itu med så många fler grundläggande perspektiv kring vad det innebär att vara människa och även vad det innebär i relation till en Gud. Den resan kommer jag fortsätta att dela i podden framöver!