Ett hopp & livskonst

Nytt år och nya möjligheter.

Jag spenderade nyårskvällen och de senaste dagarna i en slags feberdimma. Vädret här har inte heller gjort sitt för att höja stämningen direkt.

Men så kan också ett nytt år inledas. Även dagar med smärta och feberdimma hör till livet.

De dagarna kanske inte hamnar i våra album i offentligheten för det ”säljer ju inte in det perfekta så bra”.  Kommer säkerligen inte få flest likes heller. Men de behövs och är viktigare än vad du kanske tror. För om inte de gråa dagarna, dagarna av kamp eller smärta ryms då är det en stor del av livet som inte ryms i det liv som räknas som perfekt.

Jag har levt ett sådant liv, gömt undan smärtan bakom vackra leenden och coola attityder. Gömt det bakom viktiga initiativ där jag kunnat glömma mig själv för en stund. Jag trodde jag gjorde det för någon annan men i själva verket gjorde jag det för mig.

Jag visste inte hur jag skulle hantera det dunkla, smärtsamma, obekväma som också rymdes inom mig. Så istället för att stanna upp och lyssna på de behov som ropade sökte jag efter andra som jag kunde hjälpa, som kunde distrahera mig från mitt inre kaos. Det var enklare så. Enklare att fokusera på någon annan, mer uppskattat så också. Man får sällan beröm eller priser för att man tar itu med sina egna problem.

Men livet kommer aldrig bli så helt och aldrig vara så rikt som den dagen du kan omfamna allt som är du i kärlek.

För en del är just dessa dagar de värsta på året. Kanske för att så mycket fokuserar på det perfekta, visar på de lyckade gemenskaperna, hyllar samhörigheten och alla nya perfekta drömmar att ta sikte på. Den som inte har det där blir snabbt utanför. Eller den som försöker ha allt det där men sedan återvänder hem till sin enkla boning där man inte klarar ens 30 sekunder av tystnad innan alla känslor och inre röster hunnit ikapp. En del smärtor är för tunga att orka bära under vissa tider, och ändå tvingas vi göra det.

Livet.

Hopp inte är en känsla, det är inte heller en person, dröm eller verklighetsuppfattning. Hopp är handling, hopp är rörelse i den riktning som jag har tro för, steg rakt igenom det svåra för en bättre tid, en bättre värld.

Det här året har den hoppfulla rörelsen fört mig vidare, inte bort från all livets smärta för det går inte, men igenom en hel del av den och till en plats där jag hittat tacksamheten igen.

De här dagarna då jag legat i smärtan som kommer av den kroniska sjukdom jag fått som resesällskap i livet har jag tänkt på det. Tänkt på allt glitter som omger nyår, allt fräscht och peppigt som omger dagarna samtidigt som jag legat i samma otvättade hår och djupandats till ännu en omgång med Sagan om ringen trilogin. Tänkt på att så här kan också ett nyår se ut och trots att det kanske just nu inte alls känns som att det någonsin kommer vara enkelt att leva, varmt och skönt så vet jag att de dagarna också kommer att komma tillbaka. Tänkt på elkrisen, på ekonomiska oron, på kriget i Ukraina, alla människor som är på flykt, de som inte har råd att äta sig mätta, de som blir extra utsatta under helgdagarna. Det kan kännas så avgrundsdjupt svårt att vara människa ibland, för en del har det år vi just lämnat varit ett sådant. Kanske är det svårt att tro att det skulle kunna bli annorlunda, att livet någonsin kan kännas enkelt igen.

Vi har gått igenom flera olika kollektiva kriser nu de senaste åren och än är de inte över, vi befinner oss dessutom i en global klimatkris som verkar för ofattbar för att ta på allvar. Från media och politik fortsätter de dystra prognoserna att mata oss med hopplöshet och hotande katastrofer. Det är inte lätt att navigera mitt i allt det. Det är inte konstigt om man tappar riktning, om man ger upp och struntar i allt, om man stänger av sitt hjärta för att orka. Alla de kriserna var för sig skapar en existentiell konflikt inom oss och med så mycket som händer samtidigt och under så lång tid får det självklart påverkan på vår existentiella tillvaro och hälsa.

Ur ett existentiellt perspektiv är kriser, utmaningar och smärta dörrar som kan leda oss vidare i vår utveckling och förståelse av livet. Det går att fördjupa sitt engagemang som människa i den här världen om vi tillåter kriserna att föra oss till nya platser. Istället för att streta emot, vilket är så naturligt och självklart i vissa fall. Kriser kan vi inte fly ifrån, inte alltid lösa och framförallt inte förbli oförändrade av.

Året som gått har jag, förutom alla de världsliga kriser som så klart även jag påverkats av, också jobbat med att återhämta mig från ett av de värsta åren i mitt liv. En del av arbetet med återhämtningen har varit att ta ett steg åt sidan och ge rum för vilan, rum för bearbetning och insikt. Jag har accepterat läget och smärtan som kommer av det, utan acceptans kommer man inte vidare. En annan viktig del har varit att fortsätta ta små steg min längtans riktning. Under långa stunder har jag knappt ens vetat hur den längtan har sett ut. Jag har då fokuserat på det enda jag känt någon form av glädje eller vilja i. Jag har testat olika vägar, gått på en del nitar men också kommit vidare och hittat små källor som gett ny energi och nytt hopp. Hopp är en rörelse, en muskel jag kan träna genom att praktisera vad jag tror på, det är små steg i den djupaste längtans riktningen.

För ett år sedan skrev jag om att jag lagt min pastorskrage på hyllan och där ligger den kvar. För ett år sedan innebar det fortfarande sorg för mig, det gör det inte längre dels för att jag har hunnit bearbeta mycket av det som format det beslutet men också för att jag kan se något nytt i horisonten som jag nu tar sikte mot. Inga klara konturer än, fortfarande mycket som inte är säkert men jag fortsätter ta mina försiktiga steg mot något större än vad jag kunnat greppa innan.

Jag startade en podd under året som gick, en av de där sakerna där jag kände sådan tydlig vilja och glädje. Det har varit så roligt att få vara kreativ på det sättet och därmed också skapa rum för nya möten och drömmar.

Jag skapade en kurs i livsbygge som jag kört på en testgrupp och som jag nu strax är redo att släppa tillsammans med en del andra nyheter som kommer inom kort.

Jag har skrivit massor på olika sätt även om allt inte blivit tillgängligt för någon annan att läsa.

Jag har målat och njutit av att jag får utrycka mig på så många olika sätt.

Alla dessa rörelser bygger mitt hopp, allt leder mig vidare på den vandring som jag har att göra i livet. Det är inte perfekt eller felfritt men det är mitt också jag har det här året ännu mycket mer lärt mig att omfamna allt det i kärlek. En intention som jag vill fortsätta att växa i under året som kommer för egen del men också inspirera andra till. Det är mycket i livet och världen som vi inte kan påverka, det är mycket som kan göra ont och ställa allt på sin ända. Det kan kännas som att allt är över, som att livet tagit slut men det kanske bara är slut på det liv som vi just nu känner till. Bortom det som rasar kan något nytt byggas och för det är jag överlåten att dela med mig av den kunskap och erfarenhet som jag samlat på mig.

Jag vill avsluta den här reflektionen med två konkreta forum som jag skapat i år för att arbeta med de hoppfulla rörelserna i ditt liv.

Nyårsandrum: Intentionen som jag sätter varje år har blivit en viktig tradition för mig och mitt vandrande framåt. Därför vill jag i år bjuda in till en stund där jag delar hur det har fungerat för mig och där vi tillsammans får ta avstamp för att skapa hoppfulla rörelser det här året. Nyårsandrummet där vi fokuserar på årets intention är på fredag, den 6/1 kl.10.00. Kommentera här eller skicka mig ett meddelande så får du länken till forumet tillsammans med ett arbetsblad som du kan använda för att arbeta med din intention.

Spriande kvinnoretreat: Den 11-14 maj bjuder jag och tre andra inspirerande kvinnor in till retreat här på Gotland! Vi har hyrt ett hus som kallas för Fridtorp och som ligger strax utanför Visby, på en vidunderligt vacker plats med rik historia. Om du vill veta mer om retreaten hittar du information om den här!

Jag ser fram emot det här året och allt som kan komma med det. Ser fram emot att kliva fram lite mer igen och skapa mötesplatser där vi kanske kan mötas för en stund och dela både det svåra och det ljuvliga med att få vara människa!

Till sist, några bilder från året som stannat kvar lite extra och fyller mig med tacksamhet över året som gått!