Josefin Lennartsson

2021 var året jag slutligen släppte taget om allt som det någonsin går att släppa taget om. Jag trodde jag var klar med raset men det rasade ännu mer under 2021. I förrådet på övervåningen hänger min prästkrage, jag vet inte om jag någonsin kommer använda den igen. Bara tanken har skapat smärta i mig … Fortsätt läsa En nyårsreflektion över 2021

Hopp är inte en känsla, ett önsketänkande eller en flykt från verkligheten. Hopp är förmågan att sätta mål, tro på att jag kan klara av målen och uthålligheten att faktiskt genomföra det. Hopp är att lita på att det finns mer av liv i livet, att det bortom nästa krön väntar sådant jag ännu inte … Fortsätt läsa Hopp är en muskel – ett ljus behöver inte vara så starkt för att göra stor skillnad

Jag gillar egentligen inte begreppet dekonstruktion i förhållande till ett troende liv. För ett troende liv bör alltid vara i ett pågående utforskande precis som livet i stort. Om en person tänker exakt likadant som när hen var tonåring skulle vi tänka att det saknades någon form av utveckling, mognad och nyans. Ändå verkar många … Fortsätt läsa Advent för den som dekonstruerar

Idag är det 2:a Advent och jag vill fortsätta skriva om advent och om det som skaver. Men det är inte så enkelt. Adventstiden är en av de viktigaste på året för mig, eller har iallafall varit. I kyrkoåret är det här en av de mest innehållsrika tiderna, så full av existentiellt material. Samtidigt en … Fortsätt läsa Advent för den med skavsår

Adventstiden är en av mina favorithögtider på året. Den fyller en så viktig existentiell funktion för mig. Det har den alltid gjort. Det här är ett skav-inlägg av ett annat slag. Ett mer hudlöst inlägg. Första advent och vi sjunger om att öppna våra hjärtans portar vida. Öppna dem för ljuset och för kärleken. Jag … Fortsätt läsa En text om första Advent

Borde inte det folk som säger sig ha ett hopp som bär genom allt kunna vara just de hoppbärare som den här tiden kräver? Istället har kampen för många handlat om rätten att fira gudstjänst och öppna kyrkolokalen mitt under rådande pandemi.

Jag försöker sätta ord på det som skavt genom hela mitt liv. Sådant som jag hela livet har försökt vara en positiv och kreativ kraft för. Men jag har insett att jag har stångats blodig i ett system som jag inte har rätt att stångas i. Det är inte min plats att försöka ändra på … Fortsätt läsa Skavet – försaka sig själv för tillhörigheten

Jag har de senaste två helgerna besökt församlingar och undervisat med utgångspunkt i att vara kyrka på nytt sätt. Jag vill fortsätta dela det som finns på mitt hjärta och jag tror att jag fortfarande har mycket att ge till olika sammanhang men desto viktigare att jag visar var jag står. Jag har inte längre … Fortsätt läsa Skavet – tystnadskulturen

Det tog lite längre tid än jag hade tänkt innan jag öppnade bloggen igen. De senaste åren slet mer på mig än jag ville erkänna och jag var trött. Jag är fortfarande trött och hösten har varit fullspäckad med två kursstarter (pluggar i höst) och ett bröllop (japp, äntligen!). Men nu är jag redo att … Fortsätt läsa Skavet

Jag trodde länge att det var mig det var fel på. Att skavet var mitt fel. Sen förstod jag att det inte var mig utan den kultur vi skapar i kyrkan. Så jag ägnade min kreativitet och mitt engagemang för att försöka förändra den. Sen insåg jag att det inte går att förändra för det … Fortsätt läsa Här för att stanna