Josefin Lennartsson

En återkommande erfarenhet som personer som blivit utsatta för #metoo eller andra former av övergrepp i kyrkan möter är kravet på att förlåta och gå vidare. Det är ytterligare en aspekt som försvårar smärtan och möjligheten att få upprättelse som utsatt. Kravet på att den utsatta ska förlåta grundar sig i den kristna läran men också, skulle jag säga, i en brist på konfliktlösning. Det här är nog det viktigaste inlägget i den här serien därför blir det också ganska långt men förhoppningsvis tillgängligt genom bilder och punktlistor.

Inledningsvis vill jag stryka under att det här inlägget inte är skrivet till dig som blivit utsatt eller som lever i en situation där maktmissbruk eller manipulation dominerar tillvaron. För där finns mycket viktigare saker att prioritera än förlåtelse och försoning. Det här är skrivet till församlingen/kyrkan, till ledare och människor som finns runt omkring. Och till dig som blivit en förövare för någon annan. Den som är/blivit utsatt har som första och viktigaste uppgift att sätta sig i trygghet för att så småningom kunna börja återhämta sig från det som skett. Förlåtelse/försoning ligger inte överst på listan där.

I den kristna teologin är försoning och förlåtelse centrala begrepp. Även om det tar sig lite olika uttryck beroende på kyrklig tradition och teologisk tyngdpunkt. En vanligt förekommande försoningslära i Sveriges kyrkor handlar om att Gud genom Jesus försonats med mänsklighetens bortvändhet. Även kallad objektiv försoningslära. Människan behöver inte längre ta ansvar för sin synd i relation till Gud utan genom att vända sig till Jesus ställs allt tillrätta. Jesus är den som tar ansvaret för människans synd. Jesus upprättar en ny ren förbindelse mellan människan och Gud. I den här teologin kräver Gud ett offer för att människans synd ska ställas tillrätta och det är Jesus som tar det straffet. Andra försoningsläror har inte fått samma genomslagskraft, men går att läsa om via samma länk här ovan.

Man kan tycka att Kyrkan borde vara expert på det här eftersom försoning och förlåtelse är så centrala begrepp i den kristna läran. Ändå vittnar de utsatta om motsatsen. Det verkar nästan som att den teologi Kyrkan har snarare blir ett hinder för den förlåtelse och försoning som behövs.

Vad jag tror sker är att man använder det försoningsverk som Jesus utför på korset som något som gäller i alla konflikter och i alla tider. Det räcker med att vända sig till Jesus så är allt försonat och klart sedan. Men det fungerar inte riktigt så i de mellanmänskliga relationerna. En människa kan söka förlåtelse och nåd hos Gud men det suddar inte bort det arbete som behöver ske med de människor som blivit drabbade. Om Kyrkan vill leva i försoning bör hon lära sig hur försoning ser ut också mellan människor här och nu.

Om en person ska kunna förlåta behöver vi skapa förutsättningar för det.

Om försoning ska ske behöver vi gemensamt skapa och bära upp de förutsättningar som krävs för det.

Jag gillar tv-serien Fader Brown, tycker de lyckas väl med att gestalta Guds försoningsverk (enligt den objektiva försoningsläran) och mänskligt ansvar i den. Väldigt ofta ställs olika gärningsmän inför valet att erkänna sina synder inför Gud, för det är vad fader Brown bryr sig om. Men inte sällan är han också den som sedan hjälper förövaren att också erkänna hos polisen så att de kan ställas till ansvar också i den mänskliga sfären. En människa kan bli förlåten för sina synder hos Gud men det innebär inte att hen omedelbart är förlåten eller försonad med dem som hen har utsatt här på jorden.

Det här är en brist när det kommer till Kyrkan och #metoo , enligt lärdomarna som gjordes hösten 2017. Det är något som människor än idag får erfara när de blir utsatta i kyrkans rum eller av någon som tillhör kyrkan.

Det är viktigt att förstå skillnaden på förlåtelse och försoning därför att vi kan antingen bli aktörer för läkedom och upprättelse eller skapa större sår hos den som redan är utsatt. En församling kan bli en fantastisk plats också för mänsklig försoning. Jag vill dock understryka två viktiga saker:

1. Försoningsprocessen kan vara en viktig del för förlåtelse men behöver inte leda till det.
2. Försoningsprocess är inte samma sak som att tillsätta en oberoende utredning. Det tar inte heller bort ansvar att t ex polisanmäla i de fall brott har begåtts.

Försoningsarbetet är en del av en läkeprocess efter att något smärtsamt inträffat. Det är en process som både är lärande, obekväm och som i de bästa av fallen leder till mognad och utveckling. Det behöver också poängteras att en helandeprocess aldrig kan återställa något till hur det var innan. Det är inte säkert att personer kan återfå ett förtroende på en gång, det är ofta sunt att låta den som gjort fel att ta ett steg åt sidan.

Den som blivit utsatt kan behöva extra stöd i olika former. Men det är inte den personens förtroende som är skadat – det kan därför vara bra att också visa det. Det kan till exempel innebära att tillåtas fortsätta med de uppgifter man hade sedan innan. Erbjuda samtalsstöd. Visa att man är tillgänglig och vill vara en trygg plats för personen. Visa medkänsla och orka dela smärtan och tårarna.

Inte sällan är det motsatsen som sker, förövaren kan t om bli befordrad medan den som utsatts blir utfryst och lämnad ensam med sin smärta. Det är också därför det här är så viktigt för mig. Det här är inte ett ok beteende i något sammanhang. I ett sammanhang som säger sig stå i direktkontakt med Skaparen av himmel och jord är det bara inte värdigt. I mina ögon är det snarare ett bevis på att man inte har någon kontakt med Gud eftersom man inte klarar av den här sortens konflikthantering. Då den Gud som kristendomen tror på står i försoningens tjänst. Det är inte konstigt att en person väljer att lämna ett sådant sammanhang. Det är helt enkelt inte sunt att finnas kvar där.

En modell många kyrkor bygger sin konflikthantering/försoning på är Matteusevangeliet 18:15-20 (citat nedan).

”En broder som gör orätt

₁₅Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. ₁₆Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. ₁₇Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. ₁₈Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. ₁₉Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. ₂₀Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.«

Det här bibelordet kan i sig skapa fler och djupare trauman. Det används ofta som handlingsplan, där den utsatta ska sitta i ömsesidigt samtal med sin förövare vilket kan vara otroligt skadligt. Texten är inte skriven till den sortens organisation som församlingar/kyrkan är idag. Den är inte heller tänkt som en universell lösning på alla sorters konflikter. Den tar inte i beaktande den maktobalans som ofta finns när det gäller övergrepp i en församlingsmiljö. En ledare som begår övergrepp har ett maktövertag både socialt och andligt. Att kräva att en utsatt ska behöva träffa sin förövare och samtala om det som skett kan retraumatisera och förvärra skadorna hos den utsatta. Därför vill jag avsluta inlägget med att skriva lite om hur en förlåtelseprocess kan se ut. Om man vill försöka komma dit är det viktigt att tänka på att den utsattas perspektiv och mående måste vara första prioritet. Att skynda fram samtal eller pressa fram en process är inte kärleksfullt och inte heller sunt.

Om du vill bli förlåten finns det en hel del att lära även här. Så jag gör en ”snabb” lista på sådant som är bra att tänka på för det också. Finns mer att tillägga och utveckla men det här är iallafall en god början för en förlåtelseprocess:

• Innan du går till en person och ber om förlåtelse är det en god idé att ta en stund och reflektera över vad som har hänt. Vad var det du gjorde och varför blev det fel? Om du är osäker på vad det är du gjort fel kan du börja med att försiktigt fråga om det. Börja med andra runt om innan du frågar den som blivit utsatt.
• Att göra fel är mänskligt, det gör vi alla. Att rätta till det som blivit fel, lära oss och göra bättre hör till en mogen ansvarsfull individ. Du är inte fel bara för att du gjort fel. Viktigt att din självreflektion också innehåller nåd mot dig själv, att du förstår varför du agerade som du gjorde så att du kan agera annorlunda nästa gång. Inte sällan är det en viktig läkandeprocess som behövs här och som möjliggör en helare tillvaro och handlingar framåt.
• Att förstå den andres smärta och erkänna att du har ansvar i den är både modigt och starkt. När du kan göra det är du också redo att möta personens sorg och ha konstruktiva samtal.
• Då kan du börja vara redo att säga ”förlåt”. Tänk igenom noga vad det är du vill be om förlåtelse för. Tänk på att formuleringar såsom ”förlåt om jag gjorde dig upprörd/sårade dig/sårade dina känslor” inte riktigt visar att du förstår eller tar ansvar för dina handlingar. Alla får ta ansvar för sina känslor och reaktioner, om någon blivit sårad så ska du be om förlåtelse för de handlingar som du hade kunnat göra annorlunda, inte för de känslor som den andra fått. Att säga ”förlåt, men du gjorde/sa…” är inte heller rätt sätt att be om förlåtelse. Det som sker i det fallet är att du rättfärdigar ditt eget handlande och visar att du egentligen inte alls är ledsen för hur du har betett dig.
• När du säger förlåt, visa att du förstår vad det är du gjorde fel och att du lärt dig av detta och vill göra annorlunda från och med nu.
• När du säger förlåt är det också viktigt att du är medveten om och villig att ställa tillrätta. Det kan vara genom kompensation, genom att du agerar på ett annat sätt. Genom att du får ge avkall på egna behov/privilegier för att skapa jämvikt i relationen osv.
• Det kan ibland finnas anledning att förklara varför du agerade som du gjorde. Men det måste ske taktfullt och får heller aldrig ursäkta ditt beteende. Det finns oftast goda skäl till våra handlingar, även de omedvetna. Att visa att du förstått vad som gjorde att du agerade som du gjorde kan vara en del i att återupprätta förtroendet. ”Jag har ett hål i själen/ett mörker inom mig” eller liknande förklaringar kan vara giltiga men kräver också att du sedan tar ansvar för att laga det hålet, gå tillrätta med ditt eget mörker osv. Alla bär vi på sår och diverse smärtor inombords – det är hur vi hanterar dem som gör hela skillnaden.
• Visa medkänsla, att du förstår att personen blev sårad, att det du gjorde orsakat smärta. Äg ditt ansvar i det hela och tillåt smärtan att beröra dig.
• Ge personen utrymme att själv komma fram till hur den vill fortsätta framåt. Att bli förlåten behöver inte innebära att man fortsätter ha en relation eller kontakt. Att bli förlåten kan innebära att gå skilda vägar men ge varandra frihet och inte längre kräva ut mer ansvar av varandra.

Slutligen, ibland är förlåtelse inte möjligt, inte ens något att sikta på för att skadorna är för allvarliga. Eller situationen sådan att det inte är rimligt att ens närma sig (du som vet, vet). Då är acceptans eller att försona sig med det som hänt det bästa man kan sikta på. Det är ett verktyg för den som blivit utsatt att på något sätt kunna gå vidare i livet.

Förlåtelse/acceptans gör vi aldrig för någon annan. Det gör du för att bli fri från det som hänt så du kan gå vidare med ditt liv. Du vänder blad när du är redo och villig att gå vidare från det som hänt. Det kan ta tid och vara smärtsamt. Det kan innebära stora förändringar och även att andra inte förstår dig. Det är ändå värt det. Ditt liv är ditt att leva. En smärtsam erfarenhet behöver inte stjäla alla dina framtida dagar ifrån dig. Den makten sitter i dina händer.

Men för att komma dit kan det behövas tid, bearbetning, trygghet och villkorslös kärlek i olika former från olika håll. Alla får tyvärr inte de förutsättningarna och kan därför ha svårt att komma vidare. Därför är det så viktigt att vi förstår hur vi kan bli aktörer för försoning och därmed skapa förutsättningar också för individer att förlåta och gå vidare med sina liv. Något av det absolut viktigaste och vackraste man kan vara för en annan människa, i mina ögon.