… och kommer förhoppningsvis fortsätta lämna den så fort jag inser att den begränsar Gud och relationen till denna Gud.

Det här är ett kyrkinternt inlägg men jag tror även att en del som finns utanför kyrkan kan ha nytta av det jag har att säga i fråga om att tappa och lämna sin tro.

I dagarna har ännu en person som fått stort inflytande i vissa delar av kyrkvärlden gått ut offentligt och meddelat att han lämnat sin tro. Han är bara en i raden av ledare och personligheter som öppet brottas med sin tro och den tradition man varit engagerad i. Många känner sig nödgade att skriva om detta så också jag. Många uttrycker sorg, frustration och oro. Själv är jag inte särskilt rädd. Jag har nämligen levt med den här frågan i över 20 år.

Första gången jag lämnade min tro var jag 17 år. Jag brottades enormt mycket med att vi lärde ut en sak i kyrkan men levde i något annat. Det gick inte ihop för mig. Jag behövde det där som man predikade om, jag trodde på det och behövde att det var sant. Jag har aldrig riktigt gått till kyrkan för att det är roligt utan för budskapet man predikat. I min värld finns det massa saker som är roligare än att gå till kyrkan.

Efter flera vändor och förhållandevis lång tid kom jag fram till att jag kunde fortsätta tro på den Gud jag levt med hela livet. Men att kyrkan kanske inte var ett hem för mig. Jag följde Jesus och han gick vidare medan kyrkan stod kvar.

Det gick några år och mitt sökande tog mig till både bibelskolor och teologikurser och på den resan hittade jag ett annat sätt att vara kyrka på. Jag hittade gemenskaper som levde ut tron vardagligt och avskalat, lugnt men överlåtet. Jag hittade hem igen och spikade upp mina besvikelser på ett kors både bokstavligt och symboliskt.

Jag har sen dess gått igenom flera faser igen av omvärdering och ommöblering. Idag vet jag mindre än jag vetat tidigare men har större tro än jag någonsin haft.

En tro som inte utvecklas, omformas och tar nya faser – är inte levande. Den kristna tron bygger på insikten om att Gud är kärlek och att denne Gud (som ligger bakom allts existens) också vill vara i relation till sin skapelse. En relation är rörlig, den växer och utvecklas – om den inte gör det är den inte levande.

Jag har försökt lämna tro och kyrkan många gånger, med buller och brak slängt dörren efter mig tung av besvikelse för att sedan en tid senare med svansen mellan bena hitta ett nytt sätt att tänka och förhålla mig. Med tiden har jag blivit mindre dramatisk. Rycker lite mer på axlarna och tänker ”jaha nu vill jag lämna igen undrar vart Gud för mig denna gången”. Jag har hela tiden blivit överraskad av hur generös Gud är, över hur stor Gud är och över hur mycket tvivel denna Gud tål. Jag har hittat trons rötter och mångfald. All spretighet och alla motsägelser har hjälpt mig förstå att boxen jag trängt ned mig och min tro i är för trång. Jag har erkänt olika sätt att tro och hittat en större Gud – en som är svårare att definiera och därmed alltid större än jag kan förstå.

Det är inget konstigt att man då och då behöver omvärdera sin tro. Det är fullständigt nödvändigt om man ska ta sig genom livet levande. Det konstiga i min värld är hur så många kan bekänna en tro och tillhöra en gemenskap men leva så långt bort från sin bekännelse. Hur en kristenhet kan rösta fram en ledare som Trump och mena att Gud låg bakom. Att inte få en troskris över det är konstigt.

Vi måste få brottas med vår tro. Det måste få bli lite dramatiskt ibland. Vi måste få fortsätta röra på oss, utvärdera, omvärdera. Så att vi får växa i sanning och kärlek. Så att hoppet får mogna och tron bli stark.

Tvivel är en förutsättning för tro, det är nerven som gör tron levande, som för oss vidare att utforska höjden, bredden, djupet och hela det mysterium som livet är. När Thomas tvivlade mötte Jesus honom och sträckte fram sina händer och sa ”här stick ned ditt finger och känn”. Jesus var inte rädd för tvivlet. Jesus mötte det i kärlek och gav verktyg för en fortsättning – våga testa ditt tvivel.

Sanningen försvarar sig själv bäst. Det som är gott och sant kommer bestå, det som är luftslott och tomhet kommer rasa. Tills dess att vi med säkerhet vet skillnaden har vi fått uppdraget att leva i kärlek till oss själva, varandra och den här Guden vi tror på… hur den nu ser ut…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s