Ett hopp & livskonst

Jag gillar egentligen inte begreppet dekonstruktion i förhållande till ett troende liv. För ett troende liv bör alltid vara i ett pågående utforskande precis som livet i stort. Om en person tänker exakt likadant som när hen var tonåring skulle vi tänka att det saknades någon form av utveckling, mognad och nyans. Ändå verkar många ha den bilden om vad tro handlar om. Att tron är något statiskt.

En levande tro bör regelbundet vara i en dekonstruktion. Nya insikter får saker vi tidigare tagit för givet att rasa. Utveckling sker när det som skaver kommer upp till ytan och ger oss ökad medvetenhet. Det leder alltid till förändring.

Det som däremot händer inom ett sammanhang som bygger sin identitet och självbild på ett visst sätt att tro, tänka eller vara skapar en miljö där det är i princip omöjligt att utvecklas. När vår tillhörighet hänger på att vi tror och tänker exakt lika som vi alltid gjort blir det farligt att ge utrymme för frågor som ifrågasätter den.

Det blir traumatiskt om man ändå råkar göra det eller om livet för med sig erfarenheter som kastar en ut från den givna mallen man tidigare haft en sådan självklar roll i. Det blir ofta ett bryskt uppvaknande som är oåterkalleligt, men som vi kan välja att stänga av oss för. Det innebär dock att vi också stänger av oss från stora delar av vår närvaro här och nu, i verkligheten. Därför ser jag ett hopp i att dekonstruktionsrörelsen växer. Jag har läst någonstans att det är en av de snabbast växande andliga rörelserna i västvärlden just nu.

Det finns hopp där det finns rörelse. Där vi tillåter tankarna att röra på sig, frågorna att höras och svaren bli olika. Det finns hopp där skavet få utrymme och blir synligt för där finns möjlighet till utveckling och mognad. Men det kommer till ett oerhört pris för många. Det skapar ett utanförskap i familjer och sammanhang när man inte längre kan dela samma verklighetsuppfattning. Förvirring över vem man är och vilken plats man har i den här världen. Det skapar osäkerhet över vart man är på väg och vad livet nu ska gå ut på. En tomhet över allt man lagt ned tid i som nu inte längre spelar samma roll i livet. Det ser olika ut för alla och det finns ingen bestämd mall eller något givet slutmål. Det som händer i dekonstruktionen är att vi blir inbjudna av livet självt till dans. Men det känns inte alltid så, det känns som död och mörker i kombination med lättnad och en frihetskänsla som är oslagbar. Det är inte konstigt att det känns så och inte heller något problem.

”I won’t say that I hope this season is merry. I won’t say that I hope it is happy and bright. But I will say this: I hope you hear a divine ”yes” this season. In other words, may your soul feel it’s worth.”

– Nadia Bolz-Weber

Högtider kan bli en svår tid för den som dekonstruerar både för att det förväntas att man ska fira på ett särskilt sätt och att man ska återse många som kanske inte förstår eller accepterar den resa man börjat på. Jag vill därför tillägna det här inlägget till alla oss som dekonstruerar och bjuder dig som vill, att delta med mig i att skapa nytt innehåll till gamla traditioner. Idag när jag tänder mitt fjärde ljus gör jag det som en symbol för ljuset som lyser som allra starkast då när det är som mörkast. Det är lika verkligt under vinterns mörkaste dagar som i själens dunkla natt. Det är i mörkret vi lär känna ljuset som allra bäst. Jag tror inte ljuset är till för att fördriva mörkret, vi behöver mörkret för att lära känna ljuset. Det handlar istället om att bli vän med mörkret och se hur båda behövs för vårat växande.

Inom den existentiella filosofin menar man att det är just i krisen, i det som skaver eller är mörkt som inbjudan finns till det rika livet. Inte på så sätt att det rättfärdigar det smärtsamma vi utsätts för eller att det är meningen att vi ska utsättas för olika slags övergrepp. Däremot finns det inget liv som är utan kriser och utmaningar och där finns alltid en inbjudan. Att skavet är redskapet för vår utveckling till de människor vi är skapade att vara. Det känns inte alltid så, det kan kännas obehagligt och osäkert – men det är också för att det är sanningen. Ingenting i livet är självklart och det är fullständigt naturligt att känna sig både liten och rädd inför livets storhet. Just där vilar inbjudan till helhet och en gemenskap som ger liv. När jag vågar visa mig sårbar, vågar visa hur jag känner mig här och nu öppnar sig möjligheten för den nära samhörigheten med mänskligheten. Inte en tillhörighet som bygger på att passa in i ytliga ramar utan en samhörighet som förutsätter min ärliga närvaro här och nu. Det kan ta ett tag innan jag möter en annan människa som klarar av att göra ett sådant möte, men det kommer, så länge jag inte slutar att försöka.

”Ljuset lyser i mörket och det är där människan blir varse det. Det är när människan är i mörker, eller lider, som hon ser ljuset.”

– Mäster Eckhart

♥️ Slutligen vill jag påminna om att julens dagar inte innebär glädje och kärlek för alla. Vi kan alla bli ljus för någon annan genom att agera på ett sätt som bryter destruktiva mönster. Det är när vi inser vilken makt vi har som människor att vara ljus som vi kan förändra världen på riktigt. Här kommer en lista med viktiga nummer som kan göra skillnad för en medmänniska i nöd!

Anhöriglinjen 0200- 239 500
Föräldralinjen 020-852000
Jourhavande medmänniska 08-702 16 80
Polisen 114 14
Brottsofferjouren 116 006
Kvinnofridslinjen 020 50 50 50
Självmordslinjen 90 101
Hjälplinjen 0771-22 00 60
Bris 116 111
Anonyma Narkomaner 077-1138000
Anonyma Alkoholister 08-720 38 42
Alkohollinjen 020-84 44 48