Ett hopp & livskonst

Mitt under klimatkris, krig och andra oroligheter vill jag idag bjuda på en existentiell reflektion inspirerad av påskris, frihetslängtan och jubel som sätter sig i halsen. Idag är det Palmsöndag för dem som lever med den kristna världsbilden. En av de dagar som har berört mig mest senaste åren. Palmsöndagen inleder stilla veckan som påskveckan kallas i den kristna traditionen.

Det är en dag som i kyrkan ofta brukar förknippas med glädje och fest, man ropar hosianna och hurrar för frälsaren som rider in på en åsna. I vissa traditioner binder man vackra dekorationer av palmblad, samlar hela familjen och firar hela dagen.

Palmsöndagen innehåller samma berättelse som brukar användas första advent, hur Jesus väljer att rida in på ett åsneföl in i Jerusalem. Hans intåg i Jerusalem var ett viktigt steg i hans liv och budskap. Det var dags att ta tjuren vid hornen, ta sig in i maktens centrum med det budskap som han blivit så omtalad om i bygderna runt omkring.

Ryktena hade spridits att rebellledaren, han som skulle störta ockupationsmakten var på gång att inta Jerusalem. Han skulle rida in i staden som en kejsare. De brukade rida in och möta folkets jubel på en ståtlig häst, en symbol för högheten och makten hos personen. Folket brukade vifta med palmblad och jubla (kanske under tvång, kanske lite som många ryssar just nu tvingas visa sin sympati med sin kejsare).

Den här gången var det annorlunda. Det var inte ockupationsmakten som skulle välkomnas utan en rörelse som fått ryktet om sig att komma med ett nytt system. En ledare som blivit känd för att vända upp och ned på alla förväntningar och normer. Som gjorde människor friska och fria i hans närhet. Han talade om ett annat rike som de kunde bli en del av. Han hade blivit känd som guds son (vilket inte var ovanligt hos kejsare och andra med höga maktanspråk). Men det var framförallt andra som sa det om honom. Många hoppades att han nu skulle stå upp mot ockupationsmakten och störta det förtryckande systemet. Att han skulle befria dem och införa ett nytt politiskt system.

Det där intåget, då han skulle manifestera sin makt och härlighet väljer Jesus att rida in på ett åsneföl, långt bort från status och skönhet. Det är här berättelsen börjar bli intressant för mig.

När Jesus väljer att rida in på åsnefölet i Jerusalem signalerar han en frihet från den här världens statusmarkörer, han är inte beroende av någon yttre bekräftelse som visar att han har rätt. Det budskap han bar fram behövde inte krimskrams och maktdemonstrationer. Den som har ögon att se med och öron att höra med är själv kapabel att förstå vad han säger. Han visade att det systemskifte han erbjöd inte sitter i den yttre verkligheten primärt, utan i vårat inre. Att det rike han talar om varken är bundet av tid eller politiska partier utan bor i våra hjärtan.

När Jesus väljer att rida in på ett åsneföl gör han det i ögonhöjd med dem som stod längs vägkanten. Han kunde möta deras blickar och på så sätt signalera att han delar samma mänsklighet som de. Hans helighet blir inte påverkad av att möta människorna, han var inte förmer. Han visade att han var en av dem, en som vuxit upp under knappa förhållanden, fått fly för sitt liv, som kämpat för den frihet som bodde på hans insida.

När Jesus väljer att rida in på ett åsneföl visar han att det finns andra vägar att leva det här livet. Att man inte måste inordna sig under den stora massan eller acceptera förtryckande system. Han visade på en väg bortom de system vi så ofta faller in under. System av rädsla, maktkamp och kontroll.

När han rider in på åsnan i Jerusalem tror jag att han är medveten om att många inte kommer förstå honom. Jag tror han vet att han i och med den handlingen kommer få betala ett högt pris. Men han gjorde det ändå för att budskapet var viktigare. Hans ärende till den här världen ekar fortfarande och får mitt hjärta att sjunga.

Men jublen fastnade i halsen hos många som såg honom komma. Vad var det här för skojare? Är det den här mannen vi ska sätta vårt hopp till? Han stämde inte in i feststämningen. Han överensstämde inte med förväntningarna på hur en frälsare skulle bete sig. Han smekte inte medhårs, kunde inte trösta folket, han ställde krav på dem att möta sin egen verklighet. Han trodde dem om mer än vad de var villiga att se. Han gav dem en större frihet än de ville ha. Han provocerade med sin normbrytande skepnad.

Palmsöndagen handlar om allt annat än jubel för mig. Det är en dag att möta den genomträngande blicken som ser igenom mina masker och prestationer. En dag som påminner mig om att jag kan mer än att blint följa det som anses vara korrekt för tillfället. Att jag kan tänka själv, ta egna beslut och framförallt lyssna till sanningen och kärlekens röst i mitt inre. Det är en dag som påminner mig om att den frihet jag tror jag söker alltid är större än den jag vågar ta emot.

Palmsöndagen ger mig hopp om att det går att leva på ett annat sätt. Att vi kan välja andra system som lyfter upp, som ger plats, som älskar mångfald. Den påminner om att det rike jag längtar efter, som jag ofta tror handlar om yttre omständigheter, är tillgängligt redan nu i mitt inre. Men jag behöver vara villig att ta emot det och ta ansvar för mitt liv på det sätt som det kräver. Den påminner mig också om att det alltid finns ett pris för den som är villig att leva sitt liv fullt ut. Alla kommer inte förstå, alla kommer inte kunna följa efter. De kanske jublar till en början men några dagar senare står de och ropar ”korsfäst”.