Jag har skrivit den här serien därför att tystnaden om dessa mekanismer har varit så gott som total. För att dela med mig av den samlade erfarenhet jag har. Det här blir sista inlägget i den här serien och på den här sidan.
Jag har skrivit för alla dem som lider i det tysta. För dem vars tillvaro och liv helt och hållet rasat efter att de blev utsatta för en förövare i en kristen kontext. Därför att traumat inte bara för med sig de sår som kommer av maktmissbruk och sexuella övergrepp. Utan att det inte sällan också blir till en troskris och en tillhörighetskatastrof. Ytterligare trauman läggs till på den redan sargade tillvaron. Inte sällan tvingas den som blivit utsatt att lämna det sammanhang som innan gav tillhörighet och en andlig växtplats. Läs gärna intervjun med Terese Fredenwall där hon berättar om hur kyrkan vände henne ryggen den dagen hon valde att berätta om det övergrepp hon utsatts för. När inte ens omtyckta och hyllade kändisar i den kristna världen tas emot. Hur ska en vanlig tjej i en vanlig församling våga bryta tystnaden? De såren kan ta tid att läka ifrån, om det ens blir möjligt. När såren inte bara handlar om en enskild individ utan en hel gemenskaps tystnad. När det förklätts i teologi och basunerats ut från predikstolar eller i själavårdsrum.
Till vem ska man då gå?
När orden som innan gav tröst nu blir en smärtsam påminnelse om allt det som gick förlorat. Var hittar man tröst och hopp då?
När det inte bara var din kropp som blev besudlad. Såren tog ifrån dig ditt existentiella språk. Hur kommer man vidare ur en sådan erfarenhet?
Många gör inte det, andra går vidare och bort. Lämnar, stänger dörren och kanske för resten av livet håller det inom sig.
De sår som skapas av kyrkans oförmåga/ovilja att värna den utsatta är så onödig. Förövare kommer alltid finnas där människor finns. Men hur vi väljer att agera när förövaren farit fram är faktiskt något som vi kan göra något åt.
-Vi kan justera den teologi som håller förövare i trygghet och skapar ännu större utsatthet för dem som hamnat i deras våld.
-Vi kan lära oss sortera ansvar och hålla varandra ansvariga för de fel som gjorts (många gånger ovetande och ibland med goda intentioner).
-Vi kan skapa handlingsplaner som inte bryr sig om vem som ger mest i kollekt, är släkt med någon eller älskad av många.
Än idag mörkas övergrepp därför att församlingar/pastorer värderar enskilda individer högre än en sund och trygg kultur. Därför att informella ledare, inflytelserika familjer eller släktband väger tyngre än att skydda unga människor från att bli utsatta. Har senaste året följt ett sådant ärende från en av landets största pingstförsamlingar. Det här är på inga sett ett överspelat problem.
Det är inte ok och det gör mig rasande. Det har gått så långt att jag inte längre kan känna förtroende för de institutioner som upprätthåller den här sortens beteenden. Varje persons tystnad blir ett svek inte bara mot dem som utsatts utan mot oss alla. Och eftersom det inte handlar om enskilda ledare så räcker det inte med att avsätta en eller några. Det är ett arbete som behöver gå djupare än så. Det behöver genomsyra teologin och de sätt som tron förmedlas. Och i de insikterna insåg jag att det inte längre är möjligt för mig att vara kvar. Inte möjligt att stå kvar som pastor när det evangelium jag talar om blir ett hot för alla som ännu inte dekonstruerat den teologi och världsbild som gömmer förövaren. Jag kan inte begära att man ska dekonstruera hela kyrkans konstruktion. Det är inte heller min uppgift.
Men det kommer aldrig riktigt vara över för mig. Såren jag själv fått och de människor som delat sina i förtroende till mig kommer alltid finnas kvar. De känns ibland ömmare vissa stunder, andra stunder ger det mig kraft och ilska att fortsätta framåt. Jag har byggt mig ett liv bortom kampen nu. Därför orkar jag också bryta tystnaden på det sätt jag gjort i den här serien. Jag nyttjar den energin ibland för att röja väg för andra som inte har fått den chansen.
Livet är större än kyrkan och #metoo , så mycket större än de övergrepp du kan bli utsatt för. Det finns en andra sida, även om du aldrig kommer bli densamma. Även om du tvingats lämna ditt andliga hem och till och med byta hela ditt existentiella språk. Det finns en andra sida. Att predika om den livschansen, om att möta smärtan, gå in i dimman för att sedan resa sig igen kommer jag aldrig sluta med.
Det här är sista inlägget på den här sidan. Nu vill jag bjuda dig att besöka mitt nya digitala hem!
Jag hoppas vi kommer fortsätta följas åt.
Tack för at du läst, delat, reagerat och engagerat dig.
För dig som inte hängt med här kommer länkar och rubriker till tidigare inlägg:
Kyrkan och #metoo : En förövare skapas inte i ett vakuum
Kyrkan och #metoo: den kultur vi skapar
Kyrkan och #metoo : det är den som bryter mot normen som får känna på dess konsekvenser.
Kyrkan och #metoo: Sanningens fiende är inte lögnen utan tystnaden
Kyrkan och #metoo: Visselblåsare vår tids profeter
Kyrkan och #metoo: För att helande ska ske behövs insikt om vad som är trasigt
Kyrkan och #metoo: ”Men vad gjorde hon för att förtjäna det då?”
Kyrkan och #metoo: det blir aldrig som det en gång var
Kyrkan och #metoo: ”förlåt och gå vidare”
Josefin Lennartsson 